Sedan följer Jesu underbara bön till Fadern för
lärjungarna och för dem som kommer till tro på lärjungarnas ord, och ytterligare
uppenbarelse av Faderns och Sonens perichoresis.
Jesus ber att de som Fadern har gett Honom också skall vara där Han själv är.[1]
Detta löfte menar Paulus har uppfyllts:
Också er har
Gud gjort levande, ni som var döda genom era överträdelser och synder. Tidigare
levde ni i dem på den här världens vis och följde härskaren över luftens välde,
den ande som nu är verksam i olydnadens söner. Bland dem var vi alla en gång,
när vi följde våra syndiga begär och gjorde vad köttet och sinnet ville. Av
naturen var vi vredens barn, vi liksom de andra. Men Gud som är rik på
barmhärtighet har älskat oss med så stor kärlek, också när vi ännu var döda
genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans med
Kristus. Av nåd är ni frälsta. Ja, han har uppväckt oss med honom och satt oss
med honom i den himmelska världen, i Kristus Jesus, för att i kommande tider
visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus Jesus. Ty av nåden
är ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, inte på grund av
gärningar, för att ingen skall berömma sig. Ty hans verk är vi, skapade i
Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så att vi skall
vandra i dem.[2]
Jesus tar i sin död in alla i sig och alla uppstår med Honom.[3]
Då Han sedan efter sin uppståndelse upphöjs till Faderns högra sida utgjuts den
helige Ande över allt kött för att de skall kunna se det verk Gud utfört i och
genom Jesus Kristus. Jesus påminde efter sin uppståndelse sina lärjungar att de
om några dagar skulle bli döpta i den helige Ande.[4]
På pingstdagen[5]
är lärjungarna samlade och den helige Ande fyller huset där de sitter. Tungor
som av eld fördelar sig och satte sig på var och en av dem och de börjar tala på
främmande språk som de som hörde det förstod. Detta förundrade åhörarna. Petrus
träder då fram och tar till orda och säger att nu har löftet som profeten Joel
skrivit om uppfyllts: Gud skall utgjuta sin Ande över allt kött, och att var och en som åkallar Herrens namn skall bli
frälst. Han berättar sedan för dem om hur Gud verkade i och genom Jesus och att
Han trots att man korsfäste Honom nu har uppstått och ”blivit upphöjd och av
Fadern tagit emot den helige Ande”, och nu har ”Han utgjutit detta som ni ser
och hör”. Då folket får höra att den Jesus som blivit korsfäst har blivit gjord
till Herre och Messias av Fadern hugger det till i deras hjärtan. Folket frågar
sig: ”Vad skall vi göra?” Petrus svarar dem: ”Omvänd er och låt er alla döpas
i Jesu Kristi namn, så att era synder blir förlåtna. Då skall ni få den helige
Ande som gåva. Ty er gäller löftet och era barn och alla dem som är långt
borta, så många som Herren vår Gud kallar.”
Detta ledde till att de som tog emot hans ord lät döpa sig och antalet
lärjungar ökade den dagen med omkring tre tusen.[6]
Den helige
Ande kämpar således mot vår blindhet, mot lögnerna och resignationen inom oss.
Han uppenbarar och låter sitt ljus upplysa vårt mörker. Anden är den som driver
oss mot Jesus, Han är den som förmedlar Kristus till oss och Han är den som
håller oss kvar i Kristus. Utan detta vore det omöjligt för oss att omvända oss
och komma till tro.[7]
Denna Gudomliga närvaro måste därför, på något sätt, finnas hos varje människa.
Det är i Honom ”vi lever, rör oss och är till” och genom att Han skapat oss är
vi ”av Guds släkt” som Paulus säger.[8]
Luther skriver
i sin ”Lilla Katekes” som svar på frågan:
”Varför måste den helige Ande göra oss delaktiga
av frälsningens nåd?”
Emedan vi icke
av vårt eget förnuft eller kraft kunna i tron komma till Kristus och få del av
hans frälsning.[9]
Karl
Barth skriver i detta sammanhang i anslutning till den Apostoliska
trosbekännelsen:
Den klara
bibliska grundläran om Den Helige Andes verk, vilken symbolen har vid dess
credo in Spiritum sanctum [på den
helige Ande] för ögonen är denna grundlära: Faderns uppenbarelse i Sonen är
uppenbarelsen genom Den Helige Ande. Vi säger detsamma om vi säger: världens
försoning med Gud i Kristus är försoningen genom Den Helige Ande. Därvid är Den
Helige Ande: Gud, som kommer till människan och visserligen kommer så till
människan, att han blir uppenbar för henne, att människan låter sig försonas;
alltså: att hon tror på Guds Ord och Son Jesus Kristus. Såsom pneuma, dvs. såsom vinden går hit och
dit, så går Gud såsom Helig Ande av sig själv ut till människan, ja in i
människan, för att göra henne öppen, fri, beredd, duglig för sig själv, dvs.
för sin Son.[10]
För den som
tror vittnar den helige Ande med vår ande att vi nu är Guds barn. Anden vittnar
om att vi alla – troende eller icketroende – är omfamnade av det som skedde i
Jesus på korset, i Hans död, Hans begravning, Hans uppståndelse och i Hans
upphöjelse till Faderns högra sida – det är där vi är och vi skall bli lika
Honom.[11]
Det är Anden som visar oss sanningen om oss själva i Jesus Kristus: vi är inte
lämnade ensamma, vi är inkluderade; vi är inte skyldiga, vi är förlåtna; vi är
inte avskurna från Gud, Han har försonat oss med sig; vi är inte värdelösa, vi
är älskade; vi är inte lämnade åt oss själva, vi är i Jesus Kristus – vårt ”liv
är dolt med Kristus i Gud”.[12]
Den helige Ande kallar oss till att se, omvända oss, tro och leva i Sanningen,
den Sanning som gör oss verkligt fria. Denna omvändelse, tro och livet i
Sanningen förändrar inte Gud – nej, det är vi som förändras. Vår förvridna bild
av Gud börjar mer och mer likna ”vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader”, och vår
förvridna bild av oss själva och andra förvandlas till att vi ser oss som
Faderns älskade barn.
Också Paulus
säger träffande: En Gud, Fadern, som är
över alla och med alla och i oss alla. Ty Fadern är över alla, men Ordet är
med alla, ty genom det har allt blivit till av Fadern, men i oss alla är Anden, som ropar: Abba Fader (Rom 8:15) och danar
människan till Guds likhet. […]. Vid tidernas ände har han [Anden] på ett nytt
sätt blivit utgjuten över mänskligheten för att över hela jorden förnya
människan inför Gud.[13]
Andens verk
för oss är mångfacetterat och underbart. Låt oss, i punktform, se på något av vad
Han gör för oss:
·
Han
är livgivaren (Joh 6:63).
·
Han
smörjer oss till att tjäna (Luk 4:18; Apg 10:38).
·
Han
vittnar inom oss att vi är Guds barn (Rom 8:16).
·
Han
vittnar om sanningen i vårt samvete (Rom 9:1).
·
Han
för oss till frihet (2 Kor 3:17).
·
Han
påminner oss om allt vad Jesus sagt (Joh 14:26).
·
Han
för fram enhet och enighet i Kristi kropp (Ef 4:3; 2:14–18).
·
Han
är kraften som driver ut de onda andarna (Matt 12:28).
·
Han
tröstar och förmanar oss (Apg 9:31).
·
Han
vittnar om och bekänner att Jesus är Kristus som kommit i köttet – dvs. Han
vittnar om inkarnationen (1 Joh 4:2–3).
·
Han
överbevisar världen om synd, rättfärdighet och dom (Joh 16:8).
·
Han
är Sonens Ande som ropar ”Abba! Fader!” i våra hjärtan (Gal 4:6).
·
Guds
kärlek är utgjuten i våra hjärtan genom den helige Ande (Rom 5:5).
·
Anden
förmedlar gåvor och manifestationer i Kristi kropp (1 Kor 12:4, 8–10; Hebr
2:4).
·
Han
bor och förblir hos oss och i oss (Rom 8:9; 1 Kor 3:16; 2 Tim 1:14; Joh 14:17).
·
Han
hjälper oss att veta att Fadern och
Sonen förblir i oss (1 Joh 3:24; 4:13).
·
Han
ger oss kraft (Luk 4:14; 24:49; Rom 15:19; Apg 1:8).
·
Han
ger förmågan till att predika Evangelium (1 Petr 1:12).
·
Han
ger oss förmåga att lyda sanningen (1 Petr 1:22).
·
Han
ger oss förmågan att hålla ut och vänta (Gal 5:5).
·
Han
uppfyller oss (Ef 5:18; Apg 2:4; 4:8, 31; 9:17).
·
Genom
Jesus har vi alla i en och samme Ande tillträde till Fadern (Ef 2:18).
·
Han
ger oss glädje (1 Tess 1:6).
·
Han
förhärligar och vittnar om Jesus Kristus (Joh 15:26; 16:14).
·
Anden
ger evigt liv (Gal 6:8).
·
Han
leder oss in i hela sanningen (Joh 16:13).
·
Anden
är en handpenning, en garanti, i våra hjärtan om den framtida uppståndelsen (2
Kor 1:22; 2 Kor 5:5).
·
Han
är den i vilken vi blir döpta för att höra till Kristi kropp (1 Kor 12:13).
·
Han
känner det som är i Gud (1 Kor 2:11).
·
Han
leder oss (Rom 8:14; Gal 5:18; Matt 4:1; Luk 4:1).
·
Han
gör oss till en Guds boning (Ef 2:22).
·
Anden
leder oss att tala det som är från Gud (2 Petr 1:21).
·
Han
producerar frukten, beviset, för Hans verk och närvaro (Gal 5:22–23).
·
Han
skall levandegöra våra dödliga kroppar (Rom 8:11).
·
Gud,
vår Frälsare föder och förnyar oss i den helige Ande (Joh 3:5–8; Tit 3:5).
·
Han
uppenbarar Kristus för oss och i oss (Joh 16:14–15).
·
Han
uppenbarar djupen i Gud (1 Kor 2:10).
·
Han
uppenbarar Guds mysterium, hemligheten, för oss (Ef 3:5).
·
Han
uppenbarar vad vi har fått av Gud (1 Kor 2:12).
·
Han
helgar oss (2 Tess 2:13; 1 Petr 1:2; Rom 5:16).
·
Han
och bruden ropar: ”Kom, Herre Jesus” (Upp 22:17).
·
Han
är sigillet på vår frälsning, sigillet för förlossningens dag (Ef 1:13; 4:30).
·
Anden
gör oss fria från syndens och dödens lag (Rom 8:2).
·
Han
talar till, i och genom oss (1 Kor 12:3; 1 Tim 4:1; Upp 2:11; Hebr 3:7; Matt
10:20; Apg 2:4; 8:29; 10:19; 11:12, 28; 13:2; 16:6, 7; 21:4, 11).
·
Han
ger kraft och styrka åt vår inre människa (Ef 3:16).
·
Jesu
Kristi Ande hjälper oss (Fil 1:19).
·
Han
undervisar oss (1 Kor 2:13; Joh 14:26).
·
Han
hjälper oss och lär oss att be (Rom
8:26–27; Judas 1:20).
·
Han
förvandlar oss till att bli lika Jesus (2 Kor 3:18).
·
Anden
gör oss inte modlösa, utan är kraftens, kärlekens och självbehärskningens Ande
(2 Tim 1:7).
·
Fadern
frälser oss genom ett bad till ny födelse och förnyelse i den helige Ande som
Han utgöt över oss genom Jesus Kristus, vår Frälsare (Tit 3:5).
[1] Joh kap. 17.
[2] Ef 2:1–10.
[3] Rom kap. 5.
[4] Apg 1:4–5.
[5] Gr. pentekoste
– ”den femtionde dagen”. Denna högtid var i Gamla testamentet en skördefest (3
Mos 23:15–22), vilken firades 50 dagar efter påskhögtiden (5 Mos 16:1–12).
Denna högtid sammankopplades senare med tillfället då lagen gavs på Sinai berg
till Mose och folket (2 Mos kap. 19). Jämför även hur HERREN stiger ”ner på
berget i eld” (v.18) och hur tungor som av eld visar sig för lärjungarna och sätter
sig på var och en av dem (Apg 2:3).
[6] Apg 2:1–41. Jfr och koppla samman detta med vad Paulus
undervisar i Rom 10:1–15.
[7] Joh 14:16; 15:26; 16:8; Rom 8:9–10; 1 Kor 1:30; 2:11;
3:16; 12:13; 2 Kor 3:17; 5:7; 13:5; Gal 2:20; 4:6; Fil 1:19. Jfr även Joh 1:13;
1 Kor 2:14–15; Ef 2:1–5; 1 Petr 1:3, 23.
[8] Apg 17:22–31.
[9] Luther (1959): s. 73. Detta är hämtat från fråga 135
under den Tredje artikeln i den Apostoliska trosbekännelsen, om Anden och
helgelsen. Till sitt svar bifogar Luther även en referens till 1 Kor 12:3.
[10] Barth ”Credo.
Die Hauptprobleme der Dogmatik dargestellt im Anschluss an das Apostolische
Glaubensbekenntnis” (1935, s. 114f )
citerad från Radler (2006), s. 378 (not 58).
[11] 1 Joh 3:1–2.
[12] Kol 3:3.
[13] Irenaeus (2007),
s. 18–19.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar