Detta är vad
jag menar med Fadern, Sonen och den heliga Anden. Den förstnämnde är den som
föder och låter utgå, […]. Av de andra är den ene den som föds, och den andre
den som utgår; […]. När skedde detta? Det är något som ligger bortom varje
”när”. Om man skall uttrycka det djärvt var det när Fadern fanns. När fanns
Fadern? Det fanns inte någon tid då han inte fanns. Detta gäller också Sonen
och den heliga Anden.[1]
Anden [hebr. ruach, gr. pneuma: vind,
andedräkt, vindfläkt, storm, livskraft] är den verkande; Anden som är lika
mycket en per son, lika stor, lika
evig och överlåten till syftet i skapelsen, i upprättandet av förbundet mellan
Gud och människa, och i försoningsverket som Fadern och Sonen.[2]
Anden finns med redan i skapelsen och ger liv. Gud skapar genom sitt Ord och
sin Ande.[3]
Jesu uppståndelse är Guds handlande genom sin livgivande Ande.[4]
Det är Anden som efter Jesu död, uppståndelse och upphöjelse – Jesu
förhärligande – utgjuts över allt kött. Denne Ande, livgivaren, är Guds
personliga närvaro i och ibland oss. Han är den som ger oss kraft till att
vittna om Jesus och Anden leder oss fram till hela sanningen.[5]
Han är den
skapande Anden, som nyskapar genom dopet och genom uppståndelsen. Anden är den
som känner allt, som undervisar, som blåser vart den vill och så mycket den
vill, vägleder, talar, sänder, avskiljer, retas, sätts på prov, avslöjar,
upplyser, levandegör. Än mer, den är ljus och liv, tempelbyggare, gudomliggörare,
fullkomnare, så att den förbereder dopet, uppsökes efter dopet, verkar det som
hör Gud till, fördelar i eldtungor, fördelar nådegåvor, gör apostlar, profeter,
evangelister, herdar och lärare, är förnuftig, mångfaldig, genomträngande,
klar, obehindrad, utan fläck, ja den är den högsta visheten och dess verkningar
är mångfaldiga. Den upplyser och genomtränger allt, råder över sig själv, är
oföränderlig – allsmäktig, allseende, genomtränger alla andar, de förnuftiga,
de rena, de skiraste – jag tror att detta är änglamakterna – liksom den också är
apostlarnas och profeternas ande. Han gör detta samtidigt fastän de är spridda
på olika håll – och detta visar att han inte är avgränsad.[6]
I Johannesevangeliets
trettonde kapitel har Jesus just sagt att Han skall lämna sina lärjungar vilket
gör dem skärrade. I kap. 14 försöker Han lugna dem med att berätta för dem att
det finns många rum i Hans Faders hus och att Han nu skall gå och bereda plats
för dem där. Efter detta lovar Han att komma tillbaka till dem och ta dem till
sig för att de skall vara där Han är. Jag vet inte hur det är med dig, men jag
har alltid tänkt mig att detta handlar om hur ”Jesus skall komma tillbaka efter
det att Han ordnat alla rum i sin Faders hus (’himlen’) och ta oss dit någon
gång i framtiden (’kanske efter det att jag dött’)”. Men efter att ha läst hela
kap. 13–17 om och om igen många gånger börjar jag se att Jesus verkar tala om
någonting annat.
Jesus säger
att Han skall gå bort och komma tillbaka. För dessa första lärjungar skedde
detta faktiskt på tre dagar: Jesus korsfästes, dog, begravdes. Men på den
tredje dagen uppstod Han och kom så tillbaka till dem igen! Kan det vara så att
Jesus nu har berett en plats i Faderns hus genom sin död och uppståndelse? Låt
oss se om det kan vara så.
Vi tar det
från början: Jesus berättar för sina lärjungar att Han nu skall lämna dem,
Människosonen är förhärligad och Gud är förhärligad i Honom. Han säger att
lärjungarna skall söka efter Honom, men att de inte kan gå dit Han nu går.
Petrus frågar då ”Herre, vart går du?” Jesus svarar: ”Dit jag går kan du inte
följa mig nu, men längre fram skall du följa mig.”[7]
Det verkar som lärjungarna blir oroade av Jesu svar så Han lugnar dem med att
säga: ”Låt inte era hjärtan oroas. Tro på Gud och tro på mig”.
Sedan
förklarar Jesus för dem att Han nu skall gå och bereda plats för dem i Hans
Faders hus, och att Han skall komma tillbaka och ta dem till sig, för att de
skall vara där Han är. ”Och vart jag går, det vet ni. Den vägen känner ni.” Men
tydligen hade lärjungarna inte alls förstått detta. ”Herre, vi vet inte vart du
går. Hur kan vi då känna vägen?” frågar Thomas. Jesus förklarar då att Han ”är
vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig. Om ni
har lärt känna mig, skall ni också lära känna min Fader. Och härefter känner ni
honom och har sett honom.” Här träder Filippus in och ställer
en fråga som ger oss många ledtrådar om hur Jesu relation till sin Fader ser
ut, och hur denna relation är en perichoresis.
Filippus
sade: ”Herre, låt oss få se Fadern, så räcker
det för oss.” Jesus svarade: ”Så
länge har jag varit hos er, och du har inte lärt känna mig, Filippus. Den som
har sett mig har sett Fadern. Hur kan du säga: Låt oss se Fadern? Tror
du inte att jag är i Fadern och att Fadern är i mig? De ord som jag talar till
er, talar jag inte av mig själv. Fadern förblir i mig och gärningarna är hans
verk. Tro mig: jag är i Fadern och Fadern är i mig.”[8]
Nästa avsnitt finns här:
[1] Gregorios av Nazianzos (2002), s. 53.
[2] Joh 3:6–8. Jfr med hur Paulus talar om ”Guds Ande”:
Rom 5:5; 8:26–27; 1 Kor 2:7; 3:16; 2 Kor 1:22; 2:10–12; 5:5; Gal 3:5; 4:6; Ef
1:17; 1 Tess 4:8; och ”Kristi Ande”: Rom 8:9–11; Gal 4:6; Fil 1:19.
[4] Rom 1:4; 8:11; 1 Kor 6:14; 2 Kor 13:4; 1 Petr 3:18.
[5] Luk 24:48; Joh 6:63; 7:39; 14:26; 15:26–27; 16:6–15;
Apg 1:8; 2:1–4, 16–33; 2 Kor 1:22; 5:5; Ef 1:14.
[6] Gregorios av Nazianzos (2002), s. 101.
[7] Joh 13:31–38.
[8] Joh 14:1–11a.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar