Från korset
talar Jesus vad som ibland kallas för ”de sju orden”. Det första ”ordet” är Jesu bön
från korset för dem som har korsfäst Honom, och det är en bön för dem som
korsfäster Honom, och med större per spektiv,
även för oss: ”Fader, förlåt dem ty det
vet inte vad de gör.”[1]
Här uppenbaras Faderns hjärta i Sonen – ”Ty Gud var i Kristus och försonade
världen med sig själv. Han tillräknade inte människorna deras överträdelser,
[…].”[2]
Vågar vi tänka oss att Jesus, som bad Fadern att förlåta dem som korsfäste
Honom och som uppmanade sina efterföljare till att alltid vara beredda att
förlåta,[3]
någonsin kommer att sluta erbjuda denna förlåtelse för egen del? Jesus som i
sitt liv kallades för syndarnas vän fortsätter att vara syndarnas vän[4]
även efter korsfästelsen, begravningen och sin upphöjelse till Faderns högra
sida.[5]
Oftast projicerar vi tyvärr vår egen intolerans och vårt dömande på Gud, vi
skapar en mytologisk gudom som inte liknar ”vår Herre Jesu Kristi Gud och
Fader”[6]
över huvud taget. Denna vrångbild av Fadern som en vredesfylld och oförlåtande domare
går tvärt emot uppenbarelsen av Fadern i och genom Jesus Kristus – den Jesus
som kom för att uppenbara Fadern och göra Faderns gärningar.[7]
Vrångbilden av Gud gör Honom till den
som omvänds genom Jesu offer. Men Jesus är som vi sett den fulla uppenbarelsen
av Fadern, inte en del eller ena sidan av Gud, utan av samma väsen och karaktär
som Fadern.
Det andra och
tredje ”ordet” från korset riktar sig först till Hans moder och till lärjungen
Johannes[8]
och därefter försäkrar Han att rövaren som hänger vid Hans sida skall vara med
Honom i paradiset.[9]
Men var då
inte Jesus övergiven av sin Fader på korset? Vände inte Fadern bort sin blick
från den av synd uppfyllde Sonen? Ropade inte Jesus ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”, som fjärde ”ord”?[10]
Låt oss se på denna händelse: Jesus ber i Evangelierna alltid annars till ”min
Fader”, men här citerar Han den första versen från Psalm 22. Då judarna ”kunde
sina psalmer” visste de vad som följde (de hade inte delat upp den i versar).[11]
Läs hela psalmen så får du se hur den utvecklar sig. Jesus identifierar sig med
psalmistens upplevelse av separation, med den förste Adams och hela
mänsklighetens mörker och känsla av separation från Gud. Men Herren ser inte på
honom med avsky, Han döljer inte sitt ansikte för Honom då Han ropar, utan lyssnar
till Honom.[12]
Trots upplevelsen av separation fortsätter psalmisten att uttrycka sin
förtröstan och tillit till Gud. Psalmisten avslutar med att jublande proklamera
att ”alla jordens ändar skall tänka på det och omvända sig till HERREN. Hednafolkens
alla släkter skall tillbe inför dig. […]. De skall träda fram och förkunna hans
rättfärdighet för det folk som skall födas, att han har gjort det”.[13]
Och därefter kommer dessutom den välkända Psalm 23 vilken vittnar om Guds
trofasthet och närvaro, t.o.m. i ”dödsskuggans dal”. Jag menar alltså att Jesus
verkligen är bäraren av hela mänsklighetens synd, Han är Guds lamm som tar bort
världens synd och Han upplever på korset konsekvenserna av denna
gudsförgätenhet. Detta är poängen med Jesu ord: här, i människan Jesus,
uppenbaras mänsklighetens synd och dess konsekvenser av upplevelse av
gudsövergivenhet till sitt yttersta. Men upplevelsen behöver inte vara ”sista
ordet” och det sista ordet från korset har ännu inte sagts…
Det femte
”ordet” som Jesus säger är ”jag törstar”
och sedan följer det triumferande sjätte ”ordet” att ”det är fullbordat”.[14]
Jesu sjunde
och sista ord är inte ord av övergivenhet utan av tillit: ”Fader (!), i dina händer överlämnar jag min ande”.[15]
Och så följer jublet i Psalm 24! Det är fullbordat en gång och för alla.
Om det vore så
att Fadern och Sonen är fullkomligt åtskilda på korset skulle det betyda att vår
syndfullhet har delat Guds väsen, att synden har splittrat och demonterat Enigheten
i Treenigheten. Är det möjligt? Jag tror inte det! Jag tror snarare att synden
hotade att bryta Enheten mellan Fadern och Sonen, och att Sonen upplevde övergivenheten, vilket inte
betyder att Fadern faktiskt övergett
Sonen. Jesu tillit till sin Fader visar sig, trots Hans upplevelse av
övergivenhet, i orden ”i dina händer överlämnar jag min ande”. Jesus som föddes
naken, Han som är konungarnas Konung och herrarnas Herre, dör naken på ett kors.
Hans liv synes sluta i förnedring och tragedi, i ett fullständigt misslyckande.
Jag tillber
den lidande Kungen
som känner
mitt lidande.
Jag älskar den
sörjande Herren
som känner min
sorg.
Vid hans död
kom ingen eld
över
fångvaktarna för att bränna dem,
ingen flodvåg
steg upp för att spola bort dem,
jorden öppnade
sig inte för att svälja dem,
himlen föll
inte ner för att krossa dem.
Inga vilda
fåglar gick till anfall mot Pilatus,
inga vilddjur
sargade präster och skriftlärda,
ingen orm
reste sig för att hugga dem som piskade Jesus.
Han tillät dem
att anklaga honom falskt
utan att öppna
sin mun.
Han lät dem
släpa honom till korset
utan ett ord
av förebråelse.
Lugnt såg han
på när de drev spikar
in i hans
händer och fötter.
Han som
skapade universum,
han som
upprätthåller universum,
han som sol
och måne lyder,
han som
regerar över stjärnorna,
gav upp sin
väldiga makt.
Så led han för
oss som lider mycket.
Han sörjer med
oss som har mycken sorg.[16]
Nästa avsnitt finns här:
[1] Luk 23:34.
[2] 2 Kor 5:19.
[3] Matt 18:21–22.
[4] Luk 7:34.
[5] Hebr 7:25.
[6] Detta är en av Paulus favoritfraser: Rom 15:6; 2 Kor
1:3; 11:31; Ef 1:3, 17. Även Petrus använder den: 1 Petr 1:3.
[7] Joh 5:19–20.
[8] Joh 19:26-27.
[9] Luk 23:43.
[10] Mark 15:34.
[11]
Psaltaren var judarnas sångbok. Så detta liknar hur vi också fungerar: om jag
börjar sjunga ”Staffan var en stalledräng…”, så tror jag att du direkt skulle
börja sjunga med ”… vi tackom nu så gärna…”.
Ärkebiskopen Stephen Langton och kardinalen Hugo de Sancto Caro utarbetade
under tidigt 1200–tal systematiska uppdelningar av Bibelns böcker i kapitel.
Våra moderna Biblar följer Langtons kapitelindelningar. Den förste som delade
in dessa kapitel i versar var den italienske dominikanske bibelforskaren Santi
Pagnini (1470–1541), men hans verssystem blev aldrig allmänt vedertaget. Robert
Estienne skapade en alternativ versindelning i sin utgåva av det grekiska Nya
testamentet 1551. Det första engelska Nya testamente som använde dessa versindelningar
var i en översättning av William Whittingham (1524–1579) som utgavs 1557. Den
första engelska Bibel som använde både kapitel– och versindelning var
Genevebibeln som utgavs 1560. Denna kapitel– och versindelning blev därefter allmänt
vedertagen.
[12] Ps 22:25.
[13] Ps 22:28, 32.
[14] Joh 19:28 och 19:30.
[15] Luk 24:46.
[16] Olsen (2000), s. 135–136. ”Den lidande”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar