Del III. HEMLIGHETEN, MYSTERIET och Korset I

III. HEMLIGHETEN, MYSTERIET – vi är inkluderade och omfamnade

Vad du kommer att möta i detta kapitel: Det verk som sker i den inkarnerade Jesus omfattar hela Hans liv: från födelse, liv, korsfästelse, uppståndelse och upphöjelse till Faderns högra sida. Hela Jesu verk är ett försoningsverk där hela Treenigheten är aktivt involverad. Vi kommer därför att se på vad som sker på korset och hur detta påverkar hur vi ser på vad som kallas för försoningslära. Vi kommer därför även att se på några olika formuleringar vilka försöker förklara vad Guds försoningsverk innebär. Detta hänger intimt samman med Jesu uppståndelse från de döda och Hans upphöjelse till Faderns högra sida.

Då försoningsverket sker i Gud så innebär det att allt som sker med Jesus också sker med oss och med den övriga skapelsen. Då den inkarnerade Jesus Kristus sätter sig på Faderns högra sida utgjuts den helige Ande för att uppenbara vad som skett i och med Jesu verk. Anden förenar dem som tror i gemenskap med varandra i den Livgivande Treeniga Gemenskapen.

Vår Herre Jesus Kristus, Guds Ord, blev i sin gränslösa kärlek vad vi är, för att göra oss till vad han själv är.[1]

I

 Jesu mänsklighet, Hans inkarnation, tar sig Fadern och Sonen och Anden uttryck, gestalt, manifesterar och uppenbarar sig. Detta visar sig i överflödande delaktighet och givande och mottagande. Detta betyder dessutom att Jesus fullkomnade och fullbordade allt vi försökt beskriva i kapitel II..[2]

Mänskligheten, ja hela skapelsen är förenad med Kristus, tagen in i Kristus genom Hans inkarnation.[3] Vi skapades av Kärlek till kärlek och vi frälstes av Kärlek till kärlek. Detta är den hemlighet som Gud beslutade i Kristus och som Paulus såg och erfor.[4]

Korset

Överträdelsen som skett vid trädet undanröjdes genom lydnaden på trädet. Människosonen var lydig mot Gud, spikades på trädet, omintetgjorde det onda och förde in och skänkte kunskap om det goda. […] Genom lydnaden som han utförde ända till döden, då han hängde på trädet, upplöste han alltså den gamla olydnaden som kom genom trädet. Själv är han den allsmäktige Gudens Ord som osynligt finns utbredd i hela den vida världen och omfattar den både till längden och bredden, höjden och djupet, ty det är genom Guds Ord som allt ordnas och förvaltas.[5]

Jesus döms av det judiska ledarskapet, men dessa har ingen laglig rätt att verkställa dödsdomen. De överlämnar därför Jesus till ståthållaren Pontius Pilatus. Pilatus är tveksam inför detta och försöker frige Jesus. Han ställer fram Jesus, Guds Son och rövaren Barabbas för att folket skall välja en av dem till frigivning. Folket väljer Barabbas, vars namn betyder ”en son till en fader”, i stället för Jesus, Faderns Son.[6] Pilatus böjer sig då för folkets vilja och utlämnar Jesus till att korsfästas.

Det är således möjligt att säga att Gud föds som människa i Jesus, och att Gud även dör på korset. Det är Gud själv som i osjälviskhet böjer sig ned till oss och utgiver sig i Jesus Kristus för oss alla, i vårt ställe. Observera: det är Gud som människa som föds, lever, dör och uppstår, men Gud i sin transcendens, Guds väsen, är inte ställd under vare sig födelse eller död. Jesu inkarnation är en total identifikation med, och delaktighet i, det mänskliga.[7] Denna Jesu död på korset är en stötesten för judarna och en dårskap för hedningarna – men den är Guds kraft.[8] Det är hedningarna, judarna, och i förlängningen vi som korsfäster Jesus.[9] Här uppenbaras synden: vi förkastar Guds nåd, Guds gåva i och genom Jesus Kristus. Det är här, i Ljuset från korset, som vårt mörker avslöjar sitt djup. Här visar upproret mot Gud sitt fula ansikte. Varje syndig tanke, ord och handling – vilka har sin rot och sitt ursprung i denna ursynd – som vi riktar mot våra medmänniskor är ytterst riktad mot Gud själv.  Eftersom alla människor tillhör Gud och är älskade av Honom, blir varje synd som berör mig, dig och alla andra en direkt synd mot Gud själv – det är inför Honom vi ytterst är skyldiga. Det vi gör mot en av Hans minsta det gör vi mot Gud.[10] Det är på korset som Gud i Kristus både dömer och försonar världen med sig själv, då Jesus själv blir ett med vår synd.[11] Det är här som Hans härlighet uppenbaras.

Då vi ser Jesus i Getsemane trädgård[12] ser vi den andre Adam vilken fullgör det som den förste Adam inte gjorde. Hela Hans liv var ett liv under höga rop under tårar.[13] Och där Adam dör vid det första trädet kastas vi in i hans död, och där Jesus dör på trädet dör också vi.[14] Jesu död på korset är beviset på Guds kärlek till oss. Vi kan inte förstå vad som sker på korset om vi inte ser att Fadern och Sonen och Anden är enade i sin plan, sitt syfte, sin vilja och sitt handlande. Till skillnad mot vad många av oss tror så finns det ingen okänd och vredesfull Gud ”bakom Jesu rygg”. Nej, Jesus är den fullkomliga uppenbarelsen av Gud Fadern. På korset uppenbaras och bevisas Guds kärlek till oss, här bevisas att Gud är för oss och vill ge oss liv. På korset uppenbaras och bevisas Guds kärlek till oss, här uppenbaras att Gud är mot allt i oss som är synd, mörker, förvridenhet, och vi måste dö.[15]

Nästa avsnitt finns här:

---

[1] Irenaeus citerad från Halldorf (2000), s. 47.

[2] Ef 1:3–14; 2 Kor 5:14–21; Joh 17:4; Hebr 1:1–3; 10:11–14; 2 Tim 1:8–10; Tit 3:4; Kol 1:13–23; 1 Kor 8:6; Apg 17:28; 2 Tess 2:13.

[3] Joh 1:1–3, 29; Hebr 1:1–3; 2:5–14; Kol 1:16–20; 2:9–15; 3:1–4; 1 Kor 8:1–16; Joh 14:20; 2 Kor 5:14–21; Ef 2:1–6; 1 Petr 1:3; Apg 17:28.

[4] Ef 1:9–10; 3:2–6, 8–12; Rom 16:25; Kol 1:25–27.

[5] Irenaeus (2007), s. 38.

[6] Detta har djupa kopplingar till befrielsen ur fångenskapen i Egypten den första påsken (se t.ex. 2 Mos kap. 12; 5 Mos 16:1–8), och vidare till tanken om de ställföreträdande offren i det gamla förbundet (se t.ex. 3 Mos kap. 4 och 7, och framför allt kap. 16). Och ha då i åtanke hur Jesus, som Guds lamm, döps i Jordan och därefter drivs ut i öknen vilket har stora paralleller till Yom Kippur, ”den stora försoningsdagen”.

[7] Jes 53:4–5.

[8] 1 Kor 1:18–25.

[9] Apg 2:23–24; 3:14–15; 4:10, 27–28. Uttrycket ”hedningar och judar” omfattar alla människor. Det är alltså människan som korsfäster Jesus. Gud är den som uppväcker Honom från de döda.

[10] Matt 25:31–46; Luk 15:18.

[11] 2 Kor 5:14–21; Gal 3:13.

[12] Mark 26:36–46; Mark 14:32–42; Luk 22:39–46.

[13] Hebr 5:7.

[14] Petrus använder i 1 Petr 2:24 ordet ξύλον – ”träd”. Detta är samma ord som används i första Mosebokens tredje kapitel om trädet, i den grekiska översättningen av det Gamla testamentet, Septuaginta.

[15] Joh 3:16; Rom 5:6, 8, 10; 8:31–39; 1 Kor 1:20–25; 15:3; Gal 2:20; Hebr 12:2.