Låt oss alltså
inte splittra Enheten i Treenigheten och inkarnationens verklighet, utan
försöka förstå försoningen inom detta, i ljuset av detta, och utifrån Guds
eviga syfte, den eviga planen: ”Jag vill ha dem som mina barn och jag skall
bryta ned allt som hindrar detta.”[1]
Jesu död uppenbarar Faderns passion (lidande): ”Jag vill att de skall vara
välsignade, renade och upptagna i Gemenskapen – jag vill att de skall vara
delaktiga”.
Jesu
inkarnation berör därför inte endast den legala sidan av vår situation, dvs.
att vi är syndare som står i skuld till Gud, en skuld som vi omöjligen kan
betala. Om det endast omfattade detta skulle det ju inte förändra mig, mitt
väsen eller mitt beteende. Jesu verk handlar inte bara om ”frukten”, utan
omfattar hela ”trädet” – hela mig och dig. Vi blir nya skapelser.[2]
Guds verk och Guds nåd är inte endast ett förlåtande av vår synd. Hans nåd är
en dom över synden och ett förgörande av den. Hans nåd är också vad som ger oss
kraft att leva.[3]
Jesus är Guds lamm som tar bort
världens synd. Det är detta verk som möjliggör en relation mellan oss och Gud.
Frälsningen är alltså från synden och
dess konsekvenser till ett verkligt liv
i Gemenskapen. Kristi
verk är Guds verk. Det kan inte finnas en splittring i Guds sinne, hjärta,
vilja, syfte, handlande eller väsen, detta skulle annars innebära att Enheten i
Treenigheten skulle förnekas och demonteras.
Om icke en
människa [den inkarnerade Jesus] hade besegrat människans vedersakare [synden,
döden, djävulen], så vore fienden icke rättvisligen besegrad. Om åter Gud icke
hade skänkt oss frälsning, så ägde vi den icke med trygghet. Och om människan
icke blivit förenad med Gud, så kunde hon icke ha del i odödligheten. Ty
medlaren mellan Gud och människa måste genom sin tillhörighet till båda
sammanföra båda till vänskap och endräkt samt så framställa människorna för Gud
och lära människorna att känna Gud.[4]
Athanasios av
Alexandria frågar sig i ”Om inkarnationen” vad Gud skulle göra för att
återställa människan som fått förmånen att vara Guds avbild, och svarar:
Hur skulle det
ske annat än genom att Guds egen avbild, Jesus Kristus trädde fram? Genom
människor var det omöjligt eftersom de blivit till enligt avbilden; inte heller
genom änglar ty de är inte ens avbilder. Därför kom Guds ord själv för att som
Faderns avbild kunna återskapa människan efter Guds avbild. Detta kunde inte
ske på annat sätt än genom att döden och förgängelsen blev förintade. Av detta
kom det sig att han antog en dödlig kropp för att kunna förinta döden i den,
och för att människorna, som var skapade efter avbilden, skulle kunna förnyas.
Ingen annan än Faderns avbild kunde uppfylla detta. […]. Därför kom också
Faderns höghelige som Faderns avbild till vår jord för att förnya människan,
som är skapad efter honom, och återfinna den förlorade med syndernas förlåtelse,
som han själv säger i evangelierna: Jag
har kommit för att uppsöka och rädda det förlorade (Luk 19:10).[5]
Utifrån Hab
1:13 har många menat sig hitta en bevistext för att Gud inte kan se på eller
vara nära synd eller syndiga människor. Dels säger denna vers någonting annat
än vad som vanligtvis brukar framföras. Det är profeten Habackuk som utgjuter
sitt hjärta inför Gud och säger om Gud att Han inte står ut med att se det
orätta, och underförstått, ”utan att Du Gud gör någonting åt det”. Det är
människan som i sin synd vänder sig bort från Gud.[6]
Dessutom har vi hela den gammaltestamentliga uppenbarelsen av Gud som om och om
igen sträcker sig efter sitt folk, ja, redan direkt efter fallet är det Gud
själv som söker efter och kommer till Adam och Eva i deras skam. Och skall vi
spetsa till det ordentligt får vi erkänna att alla de människor Gud har haft
relation till har varit syndare.
Slutligen: om
vi tar Jesu inkarnation på allvar, om vi tror Jesus då Han säger att den som
har sett Honom har sett Fadern, så måste vi påminna oss om att Jesus alltid såg
och var tillsammans med syndare – ja, Han kallades till och med för syndarnas
vän.[7]
Jesu död
tillfredsställer alltså inte någon mörk och blodtörstig sida av Gud, och inte
heller visar den på en indifferent, allmän och loj ”kärlek” som säger ”Låt gå!”
Nej, Jesu död proklamerar Guds totala överlåtelse till sitt eviga syfte. Det är
ett fullständigt ”nej” till vår synd, vårt mörker, vår bortvändhet, vår flykt
från Gud, och ett fullständigt ”ja” till oss. Jesus är vårt ”Ja!” från Gud. Alla
Guds löften har fått sitt ”Ja!” i Honom, och genom Honom får de sitt ”Amen –
ja, så är det sannerligen!”, för att Gud skall bli ärad genom oss.[8]
I Jesus förgörs vår synd, vårt mörker, vår alienation, vår lögn, fruktan, skam
och skuld. Det är en seger över synden, döden, djävulen och alla fördärvsmakter.
Det är vårt mörker som förgörs av Hans strålande Ljus.[9]
[1] Joh 1:12; Rom 8:15, 23; Gal 3:26; 4:6; Ef 5:1; 1 Joh
3:2.
[2] 2 Kor 5:17.
[3] Tit 2:11.
[4]
Irenaeus ”Mot villolärarna” (Adversus haeresis) III, 18:3, citerat från Aulén
(1931), s. 65–66.
[5]
Athanasios (2006), s. 93.
[6] Samma poäng återfinns i Jes kap 59. Det är vi själva och
våra gärningar som skiljer oss från Gud, men Han är den som själv griper in (v.
16).
[7] Matt 11:19; Luk 7:34; 15:1–32.
[8] 2 Kor 1:20.
[9] Joh 1:4–5, 9; Apg 10:38; 1 Kor 1:21–25; 2 Tim 1:10;
Hebr 9:26; 1 Joh 3:8. Jfr även Luther (1959), s. 65; på frågan om “Vad tror och
bekänner du som Jesu Kristi återlösningsverk?” ges svaret: ”Jag tror och
bekänner, att Jesus Kristus är min Herre, vilken förlossat, förvärvat och
vunnit mig, förtappade och fördömda människa, ifrån alla synder, ifrån döden
och djävulens våld, […]”.
[10]
Athanasios (2006), s. 86.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar