Soteriologi III

Här kommer det tredje och sista avsnittet av Soteriologin (ja, det kommer betydligt mer längre fram). Det första avsnittet finns här och det andra här:

I Jesus har allt en ny källa, ett nytt ursprung och ny identitet. Detta är möjligt på grund av hypostasis: föreningen av Gudomlighet och mänsklighet i Jesu Kristi person. ”I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud” [perichoresis] ”Och Ordet blev kött och bodde bland oss, och vi såg Hans härlighet, en härlighet som den Enfödde har av Fadern [hypostasis], och Han var full av nåd och sanning”.[1] Liksom vi inte kan, eller får, skilja Treenighetens väsen från det trinitariska handlandet, kan vi inte heller skilja Jesu väsen och person från det verk som Han utför. De måste hållas samman och så att säga uppenbara och tolka varandra. Jesu person och Hans verkande är en helhet.

Han [Jesus] antog så bland de våra en likadan kropp som de, och eftersom alla är underlagda döden utelämnade han den för alla till döden och bar fram den till Fadern i sin kärlek till människorna. När så alla dog i honom kunde lagen om människornas förgänglighet upphävas – dess makt uttömdes i Herrens kropp och hade inte längre spelrum mot hans likar. Människorna som vänt sig mot förgängelsen lät han återvända till oförgänglighet. Han gjorde dem levande genom sin död. Genom sin egen kropp och uppståndelsens nåd lät han döden försvinna från dem som halm i eld.[2]

I Jesu inkarnation (Faderns och Sonens och Andens varande, liv och verkande i den skapade världen – i tid och rum) ser vi alltså att denne är fullkomlig Gud och fullkomlig Människa. Han är avbild och uppenbarelse, Han är beroende och lydig,[3] Han är syndfri, ren i frestelser och i moraliska konflikter. Jesu lydnad, tro, tillit till Fadern blir vår av nåd.[4]

Och människan skall alltså bli lik Kristus Jesus och vara döttrar och söner till Gud. Kristus, vilken är Gud, är den bild som människan skapats efter.[5] Allt detta sker i Guds frälsningsverk i Jesus Kristus och genom den helige Andes fortsatta verk. I Jesus finns all frälsning, Han är frälsningen. Han är vår ställföreträdare i allt. Hans relation i den Treeniga Gemenskapen blir vår.

Detta är Evangelium, de goda nyheterna: att det som Gud gjorde i Kristus också har skett med och för oss. Vi litar och förtröstar på Jesu tro. Vi litar och tror på att Han ensam är den som känner Fadern. Vår tro är ett gensvar i tacksamhet till Hans tro, Hans tillit, till Fadern – Jesu Kristi Fader som älskar sin Son och som älskar oss med evig kärlek.[6]

Fornkyrkan försökte att bevara sin tro genom de olika trosbekännelser och definitioner som utarbetades angående Treenigheten och Jesu inkarnation. En av de viktiga formuleringarna som rör läran om Kristi person beslutades det om vid konciliet i Kalcedon 451 e.Kr.. Här vänder man sig mot specifika villoläror som man ansåg hotade synen på den inkarnerade Jesus:

”Följande fäderna lär vi alla samstämmigt människorna att bekänna en och samme Son (mot Nestorius[7]), vår Herre Jesus Kristus, samtidigt fullkomlig i sin gudomlighet (mot Arius[8], Nestorius, dynamismen[9]) och fullkomlig i sin mänsklighet (mot Nestorius), sann Gud och sann människa, bestående av en förnuftig själ och kropp (mot Apollonarius[10]); av samma väsen [homoousios] som Fadern med hänsyn till sin gudomlighet (mot arianismen) och av samma väsen som vi med hänsyn till hans mänsklighet (mot Eutyches[11]), lika i alla avseenden utom i synd, och, då det gäller hans gudomlighet, född av Fadern före all tid (mot arianismen) men ändock, då det gäller hans mänsklighet, född av jungfrun Maria, gudaföderskan [theotokos] (mot Nestorius och nestorianismen), en och samme Kristus, Son, Herre, enfödd, uppenbarad i två naturer, utan sammanblandning, utan förvandling (mot Eutyches), oupplösligt och oskiljaktigt (mot Nestorius och nestorianismen), i det att naturernas åtskillnad på intet sätt omintetgjorts av enheten (mot Eytyches) utan bevarats i sin egenart och gått samman för att forma en person och ett väsen, icke såsom söndrade och åtskilda till två personer (mot nestorianismen) utan en och samme Son, enfödd Gud, Ordet, Herren, Jesus Kristus, så som profeterna från äldsta tid har talat om honom och så som vår Herre Jesus Kristus själv har lärt oss och som fädernas bekännelse har överlämnat åt oss.”[12]

Vi bekänner en och samme Son, vår Herre Jesus Kristus, fullkomlig i sin gudom, fullkomlig i sin mandom, sann Gud och sann människa, med en förnuftig själ och en kropp, av samma väsen som Fadern med hänsyn till sin gudom och av samma väsen som vi med hänsyn till sin mandom, oss lik i allo utom i synden; född av Fadern före all tid med hänsyn till sin gudom, men i dessa dagar född av jungfrun Maria, Gudaföderskan, med hänsyn till sin mandom för vår skull och för vår frälsnings skull; en och samme Kristus, Sonen, Herren, den enfödde, vilken vi bekänner i två naturer utan sammanblandning, oföränderlig, odelbar, oskiljaktig; varvid skillnaden mellan de båda naturerna på intet sätt upphäves genom deras förening, utan tvärtom de särskilda egenskaperna hos vardera naturerna bibehålles och flödar samman i en enda person och en enda substans, icke söndrad och uppdelad i två personer utan i en och samme Son och enfödde Gud, Ordet, Herren, Jesus Kristus.[13]

---

[1] Joh 1:1, 14; Jfr även Kol 1:19; 2:9–10.

[2] Athanasios (2006), s. 87.

[3] Joh 4:34; 6:38, 44; 7:16; 8:27, 50, 54; 10:18.

[4] Ef 2:8–9.

[5] Se t.ex. Kol 1:13–22, 27–28; 3:1–4, 9–11; Ef 3:18–19; 4:11–16, 24; Rom 6:4–11; 8:29; 2 Kor 4:4; 5:17; Hebr 1:3.

[6] Gal 2:20.

[7] Parenteserna i texten är tillagda av mig. Nestorius (381–451), patriark i Konstantinopel, gjorde åtskillnad mellan Kristi gudomliga och mänskliga natur, och ansåg att dessa existerade som skilda från varandra i Honom. Detta gjorde att Nestorius förnekade jungfru Maria som gudaföderska [theotokos], och menade att hon blott var Kristusföderska [christotokos].

[8] Arius av Alexandria (256–336) menade att Kristus var skapad av Gud, först och högst av alla skapade varelser. Det fanns enlig Arius en tid då Guds Son ännu inte skapats. Fadern skapade Sonen ur intet efter tidens början. Jesus är enligt Arius och arianismen således inte Gud. Han är vidare som skapad underordnad fadern [subordinationism]. Denna lära företräds idag bl.a. av Jehovas Vittnen och olika former av Unitarism.

[9] En lära företrädd först av Theodotus av Bysans (slutet på 100–talet), Artemon av Rom (början på 200–talet) och Paulus av Samosata (200–275). Dynamismen innebär att man ansåg att Jesus föddes av jungfrun Maria som en fullständigt vanlig människa, men att vid dopet kom Kristus,snarast betraktad som en slags kraft [gr. dynamis], över Honom och var sedan verksam i Honom. Jesus var alltså inte Gud, utan endast utrustad med gudomlig kraft. Först efter uppståndelsen förenas Han med Gud. Detta är en lära som härleds ur ”monarkismen” vilken betonar Guds enhet och förkastar treenighetsläran. Nära förbundna med denna lära är även ”adoptianism” (vilken menar att Jesus, som är en vanlig människa, vid sitt dop adopteras av Gud) och ”modalism” (vilken hävdar att Fader, Sonen och Anden inte är tre personer utan endast tre uppenbarelsesätt [lat. modi]). Noetus (början av 200–talet), Praxeas (slutet på 100–talet och början på 200–talet) och Sabellius (200–talet) är tidiga företrädare för de monarkiska riktningarna ”adoptianism” och ”modalism”.

[10] Apollonarius av Laodikea (?–390), betonade Jesu gudomlighet så starkt att han förnekade att Jesus hade en förnuftig själ [gr. nous – sinne] utan Han hade endast ”logos”, och att Jesu kropp endast var en förhärligad och förandligad form av mänsklighet. Jesu kropp betraktades av Apollonarius som ett ”himmelskt kött”. Detta är en variant av ”doketicism”.

[11] Eutyches (378–454) hävdade att Jesus endast hade en natur efter människoblivandet, en sammanblandning av de gudomliga och mänskliga naturerna, och att Hans mänsklighet därför inte var av samma väsen som vår.

[12] ”Den Chalcedoniska definitionen”. Texten är citerad från Martling (2007): s. 74–75.

[13] ”Den Chalcedoniska definitionen”, citerad från Richardson (1965), s. 67.