I Paulus tänkande har hela mänskligheten en parallell i den förste Adam, den första människan. I 1 Mos 2:7 skapas Adam [hebr. adam, ”människa”] av jordens stoff [hebr. adamah], adam skall bruka adamah och vid döden skall adam återvända till adamah.[1] På grund av fallet läggs hela skapelsen under förgängelsen enligt Paulus.[2] Dessutom menar Paulus att hela mänskligheten har ”omfamnats” i Adam, och samma förgängelse och död gäller oss alla – det som sker med Adam sker med mänskligheten.[3] Döden är således en konsekvens av synden – både den förste Adams och vår.[4] Både adam och adamah står alltså under förgängelsen.[5] Men adam får inte ”sista ordet”, utan adam, förgängelsen och döden får sitt slut i och med den inkarnerade Jesus, den siste Adam. Den olydnad som den förste Adam begick vid trädet botar Jesus, som den andre Adam, på korsets trä. Här börjar den nya skapelsen och livet – det som sker med Jesus sker med hela mänskligheten, ja med hela skapelsen.[6]
24Jag arma människa! Vem skall frälsa mig från denna dödens kropp? 25Gud vare tack, Jesus Kristus, vår Herre! Alltså tjänar jag själv med mitt sinne Guds lag, men med köttet tjänar jag syndens lag.
81Så finns nu ingen fördömelse för dem som är i Kristus Jesus. 2Ty livets Andes lag har i Kristus Jesus gjort mig fri från syndens och dödens lag. 3Det som var omöjligt för lagen, svag som den var genom den syndiga naturen, det gjorde Gud genom att sända sin egen Son som syndoffer, han som till det yttre var lik en syndig människa, och i hans kropp fördömde Gud synden. 4Så skulle lagens krav uppfyllas i oss som inte lever efter köttet utan efter Anden.[7]
Denna ”behandling” börjar genom att Gud utväljer och kallar Abraham, och genom Abraham upprättar Gud ett folk. Med detta folk inleder nu Gud en lång och smärtsam relation. Genom att ge Mose och folket Israel lagen hålls vår synd någotsånär i schack och den visar samtidigt att de (och vi) har allvarliga problem. Sjukdomen sitter på djupet. Lagen är inte huvudsyftet, utan syftet med den är att återknyta de flyende människornas kontakt med Gud. Detta gör Gud genom att skapa en förbundsgemenskap med folket. Kallelsen av detta folk gör att Gud åter kan leva i gemenskap med ”den fallne Adam”. Fortfarande projicerade folket sin egen fruktan, sitt dömande, sin ”gud” på Gud. De flyr och vänder sig bort om och om igen. Men Gud ger inte upp, Han släpper inte taget om dem – de är ju Hans barn.
Gud försöker om och om igen visa dem att Han älskar dem, att Han vill vara tillsammans med dem. I deras långa vandring tillsammans börjar Gud uppenbara mer och mer av vem Han är – HERREN, en Gud, barmhärtig och nådig, sen till vrede och stor i nåd och sanning[8] – och därigenom även vilka de är – fallna, syndiga, trasiga, förvridna och skapade och älskade av Gud. Han gör det genom förbunden, genom lagen, genom gudstjänsterna, genom profeter, präster och kungar, osv. Han visar dem att Han älskar dem och att Han inte vill att de skall gå förlorade i sitt eget mörker. Han försöker få dem att se rätt igen, att byta sina gamla förvridna glasögon. Steg för steg leder Han detta fallna folk närmare och närmare sin räddning, sin befrielse, sitt helande. Dessa ”skuggbilder”: förbunden, lagen, gudstjänsterna, skulle få människan att se Verkligheten själv – Jesus Kristus, Han som är alltings uppfyllelse och fullbordan.[9] Så när tiden var inne sände Fadern sin Son i den helige Andes kraft för att Han skulle friköpa oss och ge oss söners och döttrars rätt, och sammanfatta allt i himlen och på jorden.[10]
Liksom målet för skapelsen av människan var att hon skulle vara en avbild [imago] och lik [similtudo] Gud i en levande gemenskap med Honom, så är målet för frälsningen av hela människan att återställa denna avbild och likhet och gemenskap. Människans likhet och gemenskap med Gud återupprättas i och genom Jesu inkarnation och det verk Jesus utför, och genom det verk som den helige Ande har till uppgift att utföra.[11]
Vi kan på grund av fallet inte se vilka vi är, vi kan inte känna oss själva. Först i relation till Jesus Kristus uppenbaras vårt fördärv och vår skada. Och det är endast i relation till Honom, i ljuset av Honom, som vi kan se vad som är vår sanna bestämmelse och vad Gud syftade till i skapelsen av oss. Vi ser först här vårt totala beroende av Gud och vår tillhörighet till Jesus Kristus då vi skapats i, genom och till Honom. Vi måste således alltid först se på människan Jesus för att över huvud taget kunna se oss själva. Jesus Kristus är centrum och Han är Guds avbild.[12] Då vi ser den inkarnerade Jesus och det sätt som Han levde (och fortsätter att leva) så ser vi det mänskliga livet sådant det var tänkt att det skulle levas. Det är Jesus Kristus som är den sanna människan och det är Honom som vi skall bli lika – vi skall ikläda oss Honom och detta kommer att genljuda i hela skapelsen.[13]
Gud är både Skaparen och Frälsaren. Skapelsen vilar i Guds händer och frälsningen vilar även den i Guds händer – Skapelsens Gud och Förbundets Gud är densamme som Frälsningens Gud. Oavsett hur trasad skapelsen blir är den ändå älskad av Gud och fokus för Guds upprättelse och återställande. Även som syndare tillhör vi Gud eftersom vi är skapade av Honom och vi kan inte existera utan Honom över huvud taget. Vi kan förvrida det goda men vi kan inte utplåna det – det goda kommer ju från Gud. Skaparen och Frälsaren gör allting nytt.[14] [1] 1 Mos 2:5–9 och 3:17–19.
[2] Rom 8:20–22. Konsekvenserna som detta fall fick beskriver Paulus i Rom 1:18–32. Syndens effekter framställs som ”religion” (1:21, 23, 25), ”självtillfredsställelse/egoism” (1:23–27), ”synder” (1:29–31), och ”död” (1:32, se dessutom Rom 5:12, 15, 21; 6:16, 21, 23; 7:5, 9–10, 13; 8:2).
[3] Rom 5:12–21.
[4] Rom 5:12, 14, 19–21. Paulus använder här orden hamartia – ”synd/missa målet” (5:12, 14, 19), parabasis – ”överträdelse” (5:14), paraptôma – ”överträdelse/felsteg” (5:15–20), och parakoê – ”olydnad” (5:19). Dessa kan sammanfattas som ”en vilja till oberoende av Gud”.
[5] Rom 8:19–22.
[6] Rom 8:3; 1 Kor 15:21–22, 45; 2 Kor 5:14.
[7] Rom 7:24–8:4.
[8] 2 Mos 34:6.
[9] Kol 2:17; Hebr 7:19; 8:5–6; 10:1. T.F. Torrance (1992, s. 32), kallar, med en talande bild, Israel och dess historia för ”livmodern för Ordets inkarnation i Jesus Kristus”. Det gamla förbundets Skrifter ger möjlighet att tolka Jesus och Hans verk med ord och koncept hämtade från det Gamla testamentet, som t.ex. Guds namn, uppenbarelse, barmhärtighet, sanning, helighet, Messias, frälsare, profet, präst, kung, fader, son, tjänare, förbund, offer, förlåtelse, försoning, återlösning osv. Låt oss komma ihåg att ”Jesu Bibel” var det Gamla testamentets Skrifter. Jesus förklarar och tolkar sig själv och det verk Han gör utifrån det gamla förbundets Skrifter, och Han och de nytestamentliga författarna (vilka också endast hade det Gamla förbundets texter som Skrift) betonar att Han och Hans verk är uppfyllandet och fullbordandet av det som föregått Honom. Guds historia och verkande med mänskligheten sådan den framställs i Gamla testamentets texter är således den grund varmed de och vi kan förstå det som sker i och genom Sonens inkarnation, och utan detta hade vi haft ännu större svårigheter att se, känna igen och förstå vad Gud gjorde i Kristus. Om Jesus hade inkarnerats utan denna gammaltestamentliga bakgrund skulle vi inte haft någon möjlighet att förstå vad som skedde – ja, Jesus själv skulle ha varit en enda stor och obegriplig gåta för oss.
[10] Rom 5:6; Gal 4:4–5; Ef 1:9–10.
[11] Ef 4:24.
[12] 2 Kor 4:4; Kol 1:15; Hebr 1:3.
[13] Rom 8:19; 2 Kor 5:17; Ef 4:24; 1 Joh 3:2.
[14] Upp 21:5.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar