Konsekvensen av frukten på trädet med kunskap om gott och ont är döden på alla plan. Och ”när budordet kom, fick synden liv och jag dog”. Vid fallet är det människan som vänder sig bort från Gud i oberoende. I vårt oberoende kan vi ”veta” vad som är gott och ont, men vi har inte förmågan att göra det goda då vi skiljer oss från Gud som är Godhetens källa. Detta borde driva oss till Gud, men vi flyr i stället från Gud, ”vi gömmer oss bland träden och klär oss i skam med fikonlöv”. Trots detta vänder sig inte Gud bort från oss. Han sträcker sig ut till oss och frågar efter oss. Detta är ett genomgående tema i hela Gamla och Nya testamentet – Gud sträcker sig efter ett folk som flyr från Honom. Fallet är således vår fritt valda olydnad på grund av vår brist på tillit till Gud. Vad förlorades? Inte religion, dogmer, traditioner, osv utan relationen med Gud, med oss själva, med varandra och med den övriga skapelsen.
Detta gör att synden inte primärt är en juridisk/forensisk fråga, inte en fråga om legalitet och moral, utan om tillit, en relationsfråga. Vår betoning på de juridiska aspekterna kommer troligtvis från romerska koncept som vi tagit över, om lag och ordning, brott och straff. Dessa juridiska aspekter är inte hela bilden, utan de är snarare en konsekvens av vår djupare synd – att vi inte tror och litar på Gud.[1] Och det är ett stort problem att vi tolkar nästan allting i vår tro utifrån denna juridiska synvinkel. Men långt innan lagen, innan ”rätt och fel”, fanns den Treeniga Gemenskapen och Hans eviga syfte. Guds eviga syfte var inte att få oss att följa lagen och bli moraliska varelser – nej syftet var att föra oss in i den Treeniga Gemenskapen som barn till den levande Guden. Detta betyder att det centrala i människans förhållande till Gud inte handlar om lydnad till givna befallningar och bud, utan om en barnalik tillit, tro och beroende av Gud. Vår lydnad är ett utflöde av vår tillit till Gud, inte tvärtom.
Konsekvenserna av fallet för oss människor är känslor och upplevelser av fruktan, skam, separation, splittring, åtskillnad, främlingskap, blindhet och själviskhet. Detta leder oss in i ständigt nedåtgående spiral: ilska, vrede, våld, fiendskap, alienation från Gud, oss själva, varandra och den övriga skapelsen. Hela mänskligheten sammanfattas i den förste Adam – människan som skapades till att leva i gemenskap med varandra och i Gemenskapen med Gud vände sig bort från Gud och vände oss in i brutenhet och synd. Vi vänder oss från Gud, från vår källa och vårt ursprung och vänder oss till oss själva och vårt eget jag i stället – en vändning från liv till död. Det leder till en förvridning av avbilden och likheten. Jag tror dock inte att det är en fullständig förlust av vår ”avbildlighet”. Men förverkligandet av likheten hindras och döljs. Snarare hamnar människan i en slags exil. I den exilen gör vi Gud, som skapade oss till sin avbild, till vår avbild. Då Gud talar till oss i kärlek och nåd tolkar vi det i vårt fallna sinne som att denna kärlek och nåd är nyckfull och avhängig olika kriterier och krav som vi måste uppfylla. I vårt mörker tolkar vi allt utifrån vår egen fruktan och våra egna projiceringar. Hur skall Gud någonsin kunna närma sig oss utan att vi flyr? Hur skall Han kunna tala till oss utan att vi misstolkar och förvrider det? Det är detta dilemma Gud ställs inför på grund av vårt fall. Det är här Guds försoningsplan för att rädda sin älskade skapelse sätts i verket.
Notera ännu en gång att Gud aldrig överger människan i hennes exil. Han är den som söker upp dem och frågar dem: ”vad är det du har gjort?” Orsaken till att Han driver ut Adam och Eva ur Edens lustgård är för att förhindra dem att äta av Livets träd så att de inte skall leva i sitt fallna tillstånd för evigt. Det är alltså en handling av nåd. Och Gud fortsätter att följa dem ut i deras exil, Han söker dem, frågar efter dem, ... Han överger eller lämnar oss aldrig.[2]
Då vi ”alla är i Adam” får fallet kosmiska konsekvenser; hela skapelsen läggs under förgänglighet,[3] och döden kommer som en konsekvens på grund av människans synd. Synden påverkar hela människan.[4] Fallet är en kosmisk katastrof, den gäller alla och är universell.[5] Fallet kan endast återställas i och genom den ende syndfrie, genom den andre Adam: Jesus Kristus.[6] Mörkret träder in i världen på grund av människans synd, men Ljuset lyser genom det och övervinner det.[7] Fallet och dess konsekvenser var en sådan katastrof att Gud, för att rädda mänskligheten och fullborda sin eviga plan, måste nyskapa oss genom döden och uppståndelsen. Vår synd är inte primärt ett legalt och moraliskt problem utan ett relationellt och organiskt. Våra syndiga handlingar är konsekvenserna och symptomen av vår andliga, själsliga och kroppsliga cancer. Och om Guds syfte, att vi skall leva i Gemenskap med Honom, skall fullbordas måste sjukdomen helas, cancern måste utplånas – och det måste ske på ett sådant sätt att vi inte går förlorade under ”behandlingen”.
Sista delen följer här.
[1] Se t.ex. Joh 16:8–9.
[2] Hebr 13:5.
[3] Rom 8:20.
[4] Se t.ex. 1 Mos 6:5; Mark 7:21–22; Joh 8:34; Rom 1:24–27; 3:10–18; 7:14–24; 1 Kor 1:21; Gal 5:19–21; Ef 2:1–3; 4:17; 1 Tim 6:10; 2 Tim 3:4; 2 Petr 2:19; Jak 3:5–9.
[5] Se t.ex. Ps 14:1–4; Rom 3:1–10, 23.
[6] Hebr 4:15; Rom 5:12–21; 1 Kor 15:21–22.
[7] Joh 1:4–10.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar