Låt oss ännu
en gång påminna oss om att Fadern, Sonen och Anden hade en plan som de syftade
till innan världens grund var lagd. Hela skapelsen är innesluten i Jesus, den
är skapad genom och till Jesus, och i och med detta förenad med Treenigheten –
ingenting har självständig existens utanför Gud.[1]
Gud sände sin Son till den skapade världen för att uppenbara Guds hjärta. Allt
som sker med den inkarnerade Jesus sker med oss. Då t.ex. Jesus, ”Guds lamm,
som tar bort världens synd”, döps i Jordan av Johannes döparen ”döps” hela
skapelsen i Honom.[2]
Vi måste
dessutom minnas att Jesus tog gestalt som människa och levde ett mänskligt liv,
med allt vad det innebär. Vi måste även komma ihåg att Han i sitt
ställföreträdande mänskliga liv, för vår skull, levde ett fullkomligt liv i tro
och lydnad. Hela Jesu liv i lydnad till Fadern blir gjord till vår lydnad genom
inkarnationen. Han levde allt det som jag och du inte förmår leva. Han är den
siste Adam, och liksom alla dör i den förste Adam så blir alla levandegjorda
genom Faderns och Sonens överflödande rika nåd.[3]
Det som hände i och genom den förste Adam skedde med oss och det som hände i
och genom den siste Adam skedde med oss. Oftast gör vi tyvärr den förste Adam
större än Jesus, vi förlorar därmed ur sikte att Gud var i Kristus och
försonade världen med sig själv,[4]
och vi tror inte på allvar att Jesus är Guds lamm som tagit bort världens synd.[5]
Fadern har
dessutom överlåtit hela domen till Sonen och gett Honom all makt.[6]
Den Jesus som kallades syndarnas vän, Han som känner oss helt och fullt, den
Jesus som utgöt sitt blod för världens synd, som frivilligt gav sitt liv för
världen är samme Jesus som skall döma levande och döda.[7]
Ja, Han som lät sig spikas på korset, Han som bad ”Fader, förlåt dem”, och Han
som dog – det är denne Jesus som skall döma oss.
På korset
dömer inte Gud endast vår synd, Han tar dessutom den dom och det straff som var
vårt på sig. Han är domaren som tar vår dom på sig själv. Jesus – sann Gud och
sann människa, Han som är representant för Gud och för mänskligheten – tog vår plats och vår dom på sig – Jesus är
Guds lamm som tog bort världens synd. På korset ser och hör vi Guds rättfärdiga
”Nej!” till synden och dess konsekvenser, och vi ser och hör Hans nådefulla
”Ja!” till oss. Jesu död på korset är en verklig dom och Jesu död på korset är
en verklig förlåtelse och försoning. Och då Jesus dör på korset dör också vi.[8]
I Hans uppståndelse uppstår också vi, och i Hans upphöjelse upphöjs också vi.
Och allt detta skedde utan att vi hade ”gjort något” vare sig gott eller ont,
och utan att vi gett vårt medgivande till detta verk.[9]
Vår Herre har
genom sitt lidande förstört döden, upphävt villfarelsen, oskadliggjort
fördärvet och fördrivit okunnigheten, han har uppenbarat livet (vitam manifestavit),
visat sanningen och skänkt oförgänglighet.[10]
Dessutom sänds
och utgjuts Anden över allt kött, [11]
sanningens Ande, Hjälparen, som skall uppenbara för oss vad som är synd,
rättfärdighet och dom:
8Och när han
kommer, skall han överbevisa världen om synd och rättfärdighet och dom: 9om synd, ty de tror inte på mig, 10om rättfärdighet, ty jag går till Fadern och ni
ser mig inte längre, 11om dom, ty
denna världens furste är dömd. 12Jag har ännu
mycket att säga er, men ni kan inte bära det nu. 13Men när han kommer, sanningens Ande, då skall han
föra er in i hela sanningen. Ty han skall inte tala av sig själv, utan allt det
han hör skall han tala, och han skall förkunna för er vad som kommer att ske. 14Han
skall förhärliga mig, ty av det som är mitt skall han ta och förkunna för er. 15Allt vad Fadern har är mitt. Därför sade jag att
han skall ta av det som är mitt och förkunna för er.[12]
Det är detta som är Jesu Kristi
Evangelium, det är detta som vi ställs inför, vare sig vi är troende eller
inte. Vår tro eller icke–tro förändrar inte faktum. Hur skulle inte vår syn på
allt förändras om vi verkligen vågade tro att hela mänskligheten genom Jesu inkarnation
är omfamnad av Treenigheten? Vad skulle hända med mitt eget hjärta om jag
verkligen insåg att vi inte längre står som oförlåtna syndare inför Gud? Tänk
om jag vågar tro att den siste Adam är större än den förste Adam? Att Hans verk
är för mer än den förste Adams verk? Som Paulus skriver: ”Dock är det inte med nåden som med syndafallet. Ty om de många har dött genom en endas fall, så har ännu mycket
mer Guds nåd och gåva överflödat till de många genom en enda människas nåd,
Jesu Kristi nåd. Inte heller kom gåvan som följd av en endas synd. Domen kom
genom en enda och drog med sig fördömelse. Den fria gåvan däremot kom efter mångas
överträdelser och ledde till ett frikännande.”[13] Tyvärr är vi
dock oftast förblindade, vi har en slöja för ögonen, vi är döva, fyllda av fruktan,
och flyr inför detta faktum. Alla behöver vi enligt Nya testamentet få våra
ögon öppnade för Verkligheten.[14]
Det är på
grund av att vi har så svårt att tro detta som vi lägger ned så mycket energi
på att försöka uppnå någon slags bättre position inför Fadern (och bygga
fasader inför andra människor). Vår oförmåga att inse att vi redan är förlåtna
i Jesus Kristus tvingar oss att försöka förtjäna Guds godkännande.
Men paradoxalt
nog är det först då vi accepterar att Gud redan har förlåtit och att vi inte
längre står inför Gud som syndare som vi för första gången verkligen kan
acceptera att vi är de syndare vi är. Vid korset blottas ondskans och syndens
hela ansikte, och korset blir en dom över all ondska och synd. På detta kors
uppenbaras också Guds kärlek som tydligast. Då vi inser att Gud redan har
konfronterat och dömt vår synd på korset för vår skull, först då är vi fria att
sluta förneka och undertrycka vår egen synd. Vi blir fria att ta av oss våra
masker som vi döljer oss bakom och i stället vandra i den oändliga frihet i den
nåd, förlåtelse och helgelse som gavs oss för snart tvåtusen år sedan. Dessutom
kan vi själva stiga ned från domarsätet (som endast tillhör Gud) och acceptera
alla andra människor som de förlåtna syndare de också är.
För många är
det chockerande att inse att vi som är kristna inte längre betraktas som
syndare av Gud. Men ännu värre blir det om vi plötsligt måste inse att till och
med de ”världsliga” människorna vi har omkring oss inte heller står som syndare
inför Gud. Guds lamm har tagit bort världens synd – även den synd som vi ännu
inte själva sett, erkänt och bett om förlåtelse för.[15]
Uppgiften för de som redan är troende – kristna – blir således att som sändebud
för Kristus ropa ut det verkligt befriande Evangeliet, de Goda Nyheterna om vad
som skett, sker och skall ske, till dem som ännu inte hört och sett detta. Gud
har försonat oss med sig själv genom Kristus och Han tillräknar oss inte längre
våra överträdelser. Gud gjorde Jesus till synd för att vi i Honom skulle stå
rättfärdiga inför Gud. Vi låter, som Paulus skriver, Gud förmana de som ännu
inte tror genom oss: ”låt försona er med Gud”.[16]
Detta betyder
att vi behöver inse att Gud har försonat sig med alla, men alla har ännu inte
försonat sig med Gud. Alla lever inte i försoningen, i den Verklighet som
försoningen innebär. Många fortsätter att leva oförsonade, i mörker, i
förvirring, utan att veta att de är omfamnade av Fadern – de lever förblindade och
lider i den smärta som det oförsonade livet innebär. Min uppgift som troende
blir således att berätta för människor att de har blivit befriade i Kristus – och
att de behöver se det och börja leva i Verkligheten av detta faktum. Den som
ännu inte tror måste gensvara på denna gåva. Gud är den som kallar på oss alla
till ett liv i tro. Men vår tro är inte en förutsättning för vår försoning med
Gud, utan vår tro är snarare den medvetna och glädjefyllda acceptansen av den
försoning som redan ligger för handen. Vi gensvarar till Guds omätbara nådegåva
till oss då vi i ödmjuk tacksamhet väljer att tro på vår Frälsare, böjer oss
inför Honom som vår Herre, bekänner Honom som vår Herre, och börjar leva i
enlighet med Hans liv och Hans bud till oss att älska så som Han har älskat.[17]
Vår omvändelse, vår tro och vår lydnad är inte villkor för vår förlåtelse; vår
omvändelse, vår tro och vår lydnad är en konsekvens av förlåtelsen, det
försoningsverk som Gud har utfört för oss. Vi lyder inte så att vi kan bli
frälsta, nej, vi lyder eftersom vi är frälsta.
Detta betyder
nu ingalunda att det inte kommer en slutgiltig dom. Men denna måste ses i
ljuset av den dom som så att säga började i och med Jesu liv, död och
upphöjelse och som kommer att avslutas i en slutgiltig dom och domens konsekvenser.
Det finns många, och svårtolkade, bibelavsnitt som behöver tolkas och förstås i
anslutning till detta. Det vi alltid måste ha med i beräkningen är att vi i
domen kommer att ställas inför Kristus och inför ett avgörande: är vi för eller
emot Jesus? I domen kommer vi stå inför den Sanna Människan, Jesus Kristus. Det
är således mötet med Kristus och vårt ställningstagande för eller emot Honom
som kommer att vara avgörande för denna dom.[18]
Jesus är den som dömer och Han är den som fulländar, och jag vilar i förvissningen
om att Han är den som dömer och inte du
eller jag. Enlig Paulus kommer vi alla att ställas inför en dom utifrån hur vi
levt på den grund vi tagit emot i Jesus Kristus.[19]
Och det verkar som om de som redan nu tror, och som därigenom erkänt och tagit
emot domen över sitt eget liv genom Jesu Kristi verk för oss, i någon
bemärkelse ställs utanför domen.[20]
Vi måste således bevara tilliten till Guds uttryckliga längtan om att frälsa
alla, detta ljuvliga hopp, och samtidigt
räkna med att det är fullt möjligt för människor att vägra att ta emot denna
frälsning i evighet och leva i konsekvenserna av denna vägran. Så jag vädjar
till dig som ännu inte tror: Låt dig försonas med Gud! Han har bevisat sin
kärlek till dig i och genom Jesus Kristus! Han älskar dig! Han vill ha dig nära
sig i dag och i all evighet!
En enkel illustration
kan hjälpa oss att förstå hur detta kan förstås. De nytestamentliga författarna
menar att uppfyllelsen av Guds löften i det Gamla testamentet och det gamla
förbundet hade påbörjats i och med Kristi inkarnation och verk och erfarenheten
av Andens verkande i deras eget och andra troendes liv. De menade sig leva ”i
början av slutet”, och detta påverkade deras personliga liv och hela deras syn
på skapelsen och historien.
Jesus hade
proklamerat att Guds rike nu hade påbörjats och manifesterat sig i och genom
Honom och Hans verk, och samtidigt var riket någonting som väntade i framtiden.
Kristi död, uppståndelse, upphöjelse och Andens utgjutande var början på slutet
– det skedde ett skifte mellan olika tidsåldrar. Det är ett ”redan nu, men ännu
inte”. De (och vi) inväntar under denna tid mellan tidsåldrarna fortfarande
Jesu andra tillkommelse [parousia],
då alla de döda skall uppväckas och den nya tidsåldern skall börja, då allt
skall fullbordas. Paulus talar om denna tidsålder och om en kommande tidsålder,
och vi lever nu mellan tidsåldrarna, men redan nu är Jesus upphöjd över och
verksam i denna tidsålder.[21]
Han har fått herravälde, namnet över alla andra namn och Han skall regera till
dess att alla fiender, inklusive den siste fienden, döden, besegrats. Guds
skapelse befrias slutligen från alla fördärvsmakter och skapelsen återupprättas
då Gud sammanfattar allt, synligt och osynligt, i Kristus.[22]
Liksom hela skapelsen har sin begynnelse i Treenigheten så är dess yttersta mål
i Treenigheten – ”Gud skall vara allt i alla”.[23]
Hela skapelsen väntar på att förlossas.[24]
Nästa avsnitt finns här:
[1] Ef 1:3–14; 2:4–9, 16–22; Kol 1:13–22; 2:8–15; Joh
1:1–18.
[2] Joh 1:26–34.
[3] Rom 5:12–20; 1 Kor 15:12–57.
[4] 2 Kor 5:19.
[5] Joh 1:29.
[6] Joh 5:22; 3:35;
Matt 28:18; Apg 10:42; 1 Tess 4:13–5:11; 2 Petr 3:1–5.
[7] Hebr 4:16; 1 Joh 4:14–18.
[8] 2 Kor 5:14–21.
[9] Rom 5:6, 8, 10.
[10]
Irenaeus ”Mot villolärarna” (Adversus haeresis) II, 20:3; citerat från Aulén
(1931), s. 64.
[11] Apg 2:17 och Joh 3:3–15.
[12] Joh 16:8–15.
[13] Rom 5:15–16, men läs hela kap. 5 igen.
[14] Ef 1:17–19; 2:1–7; 3:5–7; Kol 1:25–29; 1 Kor 2:2–16;
2 Kor 3:7–4:6; 1 Tim 2:3–7; 4:10–11; 2 Tim 1:9–11; 2 Petr 3:9; 1 Joh 2:2.
[15] Detta betyder ju som du själv redan vet, vare sig du
betraktar dig som troende eller inte, att du faktiskt fortsätter att begå
synder, felaktiga gärningar som skadar och sårar dig själv, andra och den
övriga skapelsen – detta ber vi om förlåtelse för både inför Gud och människor.
[16] 2 Kor 5:18–21.
[17] Notera att det alltid börjar med Hans kärlek. Det är
Hans kärlek som gör att vi kan älska.
[18] Matt 10:32; Rom 9:1–11:36.
[19] 1 Kor 3:10–15; 2 Kor 5:10.
[20] Joh 3:16–19; 12:31; 16:8–11; 1 Joh 2:28; 3:21; 4:17.
[21] Ef 1:20–21; Gal 1:4; Fil 1:6; 1 Kor 7:31; 10:11; 2
Kor 4:4; 5:14–15, 17.
[22] Rom 8:17–21; 1 Kor 15:20–28; Ef 1:10, 19; Fil
2:10–11; 3:21; Kol 1:16, 27; 3:4.
[23] Rom 11:36; 1Kor 15:27.
[24] Rom 8:19–25.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar