4Men Gud som är rik på barmhärtighet har älskat oss
med så stor kärlek, 5också när vi
ännu var döda genom våra överträdelser, att han har gjort oss levande tillsammans
med Kristus. Av nåd är ni frälsta. 6Ja,
han har uppväckt oss med honom och satt oss med honom i den himmelska världen,
i Kristus Jesus, 7för att i
kommande tider visa sin överväldigande rika nåd genom godhet mot oss i Kristus
Jesus. 8Ty av nåden är
ni frälsta genom tron, inte av er själva, Guds gåva är det, 9inte på grund av gärningar, för att ingen skall berömma
sig. 10Ty hans verk
är vi, skapade i Kristus Jesus till goda gärningar, som Gud har förberett, så
att vi skall vandra i dem.[1]
Korset är inte slutet, inte heller
uppståndelsen. Den uppståndne Jesus ses av lärjungarna och Han talar med dem om
Guds rike under fyrtio dagar. Det fortsätter med Jesu himmelsfärd och
upphöjelse till Faderns högra sida (och i Honom sker vår upphöjelse till
Faderns högra sida) och utgjutandet av den helige Ande över allt kött.[2]
Gregorios av
Nazianzos beskriver vad som sker i Jesu mänsklighet och gudomlighet på ett
mycket vackert sätt i sin bok ”Fem teologiska tal”:
Han blev döpt
som människa, men förlät synder som Gud. Han själv behövde inte renas, men han
skulle helga vattnen. Han blev frestad som människa, men segrade som Gud. Han
uppmanade till frimodighet, därför att han hade övervunnit världen. Han blev
hungrig, men mättade tusenden. Själv är han det levande och himmelska brödet.
Han blev törstig, men ropade: ”Är någon törstig, så kom till mig och drick.”
Han lovade också att de som trodde på honom skulle bli källor. Han blev trött,
men för dem som är tyngda av bördor är han en vila. […] Han blev såld till
billigt pris för trettio silvermynt, men friköper
världen för ett högt pris, med sitt eget blod. Han förs som ett får till att
slaktas, men han är en herde för Israel, och nu för hela världen. Som ett lamm
är han stum, men han är Ordet, förutsagd av en röst som ropade i öknen. Han är
försvagad och sårad, men han helar alla sjukdomar och alla sår. Han förs till
trädet och spikas vid det, men med livets träd återställer han oss. Han räddar
rövaren som är korsfäst med honom. Han låter allt synligt läggas i mörker. Han
får ättika att dricka och galla att äta. Vem är det? Han som förvandlade vatten
till vin och upplöste den bittra smaken, han som är sötma och alltigenom
ljuvlighet. Han utlämnar sitt liv, men har makt att återta det. Förhänget
brister, det som är där ovan blir synligt, klipporna rämnar, och de döda går ut
ur gravarna. Han dör men gör levande, och gör döden maktlös genom sin död. Han
blir begravd, men stiger upp. Han stiger ned till dödsriket, men för upp
själar. Han stiger upp till himlen och skall komma åter för att döma levande
och döda.[3]
”Ty Gud är en,
och en är medlaren mellan Gud och människor, människan Kristus Jesus.” Han
träder fortfarande emellan som människa för min frälsnings skull. Han finns med
den kropp som han har antagit tills han har gudomliggjort mig i kraft av
människoblivandet […].[4]
Jesus lever alltså
just nu i Treenigheten som fullkomlig människa och fullkomlig Gud. Och som
sådan har Han en fortfarande en kropp (om än förhärligad).[5]
Att Jesus sätter sig på Guds högra sida talar om att Han intar medregentskap
med Fadern i den helige Ande. Jesus delar Faderns allmakt och allestädesnärvaro.[6]
Jesus är inte längre begränsad av tidens och rummets begränsningar. Han kan nu
vara överallt samtidigt, alla dagar och alla tider.[7]
Jesus ses dessutom som överstepräst enligt gammaltestamentlig förebild, Han är
vår advokat som talar till vår förmån. Den inkarnerade Jesus är medlaren mellan
Gud och mänskligheten och medlaren
mellan mänskligheten och Gud. Han är ”vägen och sanningen och livet”.[8]
Jesus är den
ställföreträdande människan och det som sker med Honom det sker också med oss i
Honom. Hans liv och verk är i allas ställe och för allas skull,[9]
ja, det gäller hela skapelsen.[10]
Då Jesus korsfästs, dör, begravs, uppstår och tas upp till Faderns högra sida,
så sker detsamma med oss.[11]
Våra liv är ett liv i och genom Kristus – vi är rättfärdiga i Kristus och rättfärdiggjorda
genom Kristi verk. Det som förlorades i den förste Adam återställs och
fullbordas i den andre Adam.[12]
Det är i Honom som allt det Paulus sett i Ef 1:3–6 blir Verklighet: vi blir
välsignade med all den himmelska världens andliga välsignelse; vi helgas och
renas till att vara inför Honom; och vi tas upp som Hans barn för att den nåd
Fadern skänkt oss i den Älskade Sonen skall prisas. Detta är ett faktum enligt Paulus, detta är vad Fadern utvalde oss till
innan världens grund var lagd, detta
är Hans vilja och beslut. Detta faktum ställs vi inför. Det är Gud som vädjar
till oss: ”Jag vill ha dig! Jag älskar dig!”[13]
Han har sagt ”Ja!” Han har sagt ”Amen!” Guds Son, Jesus Kristus, är Guds ”Ja!”,
Han är Guds ”Amen!”, och vi kan genom Honom säga vårt ”amen” (amen betyder ”ja,
sannerligen”, ”ja, så är det”).[14]
Människans
förhållande till Gud blir således genom Jesu verk att:
(a) Gud är
över oss
(b) Gud är med
oss
(c) Gud är i
oss
(d) Vi är i
Gud
Gregorios av
Nazianzos skriver djärvt att Sonen blev människa:
[…] för att
jag skall bli Gud lika mycket som han har blivit människa.[15]
Vi tar inte
emot en frånvarande Jesus i våra liv. Nej, Jesus har tagit emot oss och fört
oss in i sitt liv och in i Faderns och Andens liv.[16]
Vi gör inte Honom till en del av vår
värld. Liksom Gud sökte upp de fallna Adam och Eva där de gömde sig bland
träden söker Jesus upp oss.[17]
Han har gjort oss till en del i sin
värld. Han har fört oss in i det Treeniga överflödande livet. Där helas vi, upprättas
vi och helgas vi. Där, omfamnade av Honom som älskar oss, kan vi sluta fly,
sluta gömma oss, och sluta låtsas. Det är här som vi lär känna Honom och oss
själva.
Den
inkarnerade och uppståndne Jesus Kristus är vår medlare – inte mellan den
”vrede Fadern” och oss syndare – utan snarare förmedlaren av det gudomliga
livet till i synden döda människor. Jesus är ”kopplingen” mellan Treenigheten
och mänskligheten och mellan
mänskligheten och Treenigheten – vi är i Jesus och Han är i Fadern och Jesus är
i oss genom den helige Ande.[18]
Athanasios av
Alexandria skriver:
[…] liksom han
överallt uppfyller allt med sin närvaro så skall Frälsaren också fylla alla med
sin kunskap, såsom också den heliga Skrift säger: Kunskap om Herren skall uppfylla landet (Jes 11:9). […]. Alla
skapelsens delar har Herren vidrört och har befriat alla från allt avslöjat
bedrägeri, och Paulus säger: Han
avväpnade härskarna och makterna och triumferade på korset (Kol 2:15), för
att ingen mer skall kunna bli bedragen utan överallt finna Guds sanna ord.
Omsvept på alla sidor och överallt, i himlen, i dödsriket, i människan, ser man
Ordets gudom utbredd över jorden. Då blir man inte längre bedragen i fråga om
Gud utan tillber endast honom och lär genom honom verkligen känna Fadern.[19]
Jesu
himmelsfärd och upphöjelse har ett samband med Hans återkomst vid tidens ände.[20]
Språket kan förvilla oss till att tro att Jesus i och med sin upphöjelse inte
längre är närvarande, men Han härskar nu på ett för våra yttre ögon osynligt
sätt.[21]
Segern är vunnen genom korsdöden och uppståndelsen, Han regerar och håller på
att lägga alla fiender under sina fötter,[22]
och vi deltar i den kampen. En dag skall Han åter uppenbaras för oss i synlig
gestalt. En dag kommer det en slutgiltig dom. All ondska skall förgås och allt
skall bli upprättat.[23]
Jesus Kristus
är Herren, vare sig vi tror det eller inte. Han är hela skapelsens Herre och
Han är Herre över hela mänskligheten.[24]
I Hans liv, död, uppståndelse och upphöjelse har Han gjort dödens makt om
intet, Han har befriat oss från slaveriet under djävulen, synden och döden. Han
har fört fram liv och oförgänglighet i ljuset – och allt detta skedde för Guds
kärleks skull.
[1] Ef 2:4–10.
[2] Luk 24:50–52; Apg 1:1–11; 2:1–41; Mark 5:30–32;
16:19; Rom 1:4, 8:34; Ef 1:19–23; 4:7–16; Fil 2:9; Kol 3:1; 1 Tim 3:16; 1 Tess
10; 4:16; Hebr 1:2–3, 13; 2:7, 9; 4:14; 5:5; 7:26; 8:1; 9:11, 24; 10:12; 12:2;
1 Petr 3:22; 1 Joh 2:1. Och den helige Ande är ett “förskott” på, och en garant
för, uppståndelsen och det eviga livet: Rom 6:14; 8:11, 23; 2 Kor 1:21–22;
4:14; 5:1–5; Ef 1:4, 13–14; 4:30; Fil 2:9; 3:20–21; Kol 3:1; Hebr 1:13; 2:7–9;
4:14; 9:11–12; 1 Petr 1:3–5; Upp 5:12.
[3]
Gregorios av Nazianzos (2002), s. 66–67.
[4]
Gregorios av Nazianzos (2002), s. 77.
[5] Fil 3:21; 1 Kor 12:3; 15:35–49; Ef 1:22–23. Jfr även
2 Kor 5:1–5.
[6] Matt 28:20; Rom 1:3–4; 1 Kor 5:4; 2 Kor 4:4; 12:9; Ef
1:20–21; Fil 3:10; 1 Petr 1:21; 3:22.
[7] Matt 28:8–10, 16–20; Mark 16:9–14, 19; Luk 22:69;
24:13–49; Joh 20:14–29; Apg 7:55–56; 13:34; Rom 6:9; Ef 1:20; Kol 3:1; 1 Tim
3:16; Hebr 1:3, 13; 8:1; 12:2; 1 Petr 3:22.
[8] Joh 14:6; 17:19; Rom 8:1–4, 34; 1 Tim 2:1–6; Hebr
2:11, 17–18; 4:14–16; 6:20; 7:24–28; 8:1–6; 9:11, 14, 24; 10:12–14, 18–27; 1
Joh 2:1.
[9] Rom 5:6–21; 6:6, 10; 8:1, 32; 2 Kor 5:14–21; 1 Petr
1:3, 18–20; Ef 2:4–10; Kol 1:15–20; Tit 2:11; 1 Tim 2:3–6; 4:9–10; Joh 1:29;
3:17; 12:32; 1 Joh 2:2; 4:14; Hebr 2:9–10, 14–15; 4:15.
[10] Rom 8:1–4, 15–23.
[11] Joh 12:32.
[12] Ef 1:10.
[13] 2 Kor 5:14–6:2.
[14] 2 Kor 1:18–22.
[15]
Gregorios av Nazianzos (2002), s. 65.
[16] Joh 17:21–23.
[17] Matt 9:9–13; Luk 5:31–32; 19:1–10; kap. 15; 1 Tim
1:12–17.
[18] Joh 14:15–20.
[19]
Athanasios (2006), s. 129–130.
[20] Apg 1:11; Rom 8:21–23; Fil 2:9–11; Upp 19:11–21;
21:22–27.
[21] Låt oss alltså inte tänka oss detta endast i
geografiska termer, eller rumstermer.
[22] 1 Kor 15:23–26, 57; 2 Kor 2:14.
[23] Apg 3:21; Rom 8:18–39; 1 Kor 15:12–57; Kol 3:1–4;
Hebr 2:5–18.
[24] Rom 10:9; 1 Kor 12:3; Fil 2:9.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar