Uppståndelsen

Här kommer ett avsnitt om uppståndelsen.

Uppståndelsen

Jesu död måste ha förvånat, chockat och paralyserat lärjungarna. Den de trodde var deras Messias var nu död. Deras hopp om en Messias, enligt deras tolkning av de profetiska löftena, hade inte infriats.[1] På Golgata kors hänger den döde Jesus. Även detta är för dem ett nederlagets tecken – ”ty en Guds förbannelse är den som har blivit upphängd”.[2] Den judiske rådsherren Josef från Arimatea gick till Pontius Pilatus och bad att få Jesu kropp. Han svepte efter judisk sed kroppen i rent linnetyg och lade Jesus i en klippgrav.

Troligtvis tänkte sig lärjungarna att Jesus nu var i Sheol, Dödsriket, och inväntade den uppståndelse som skulle ske på ”den yttersta dagen”, på ”HERRENS dag”.[3] Detta verkar faktiskt vara de första troendes syn på saken även efter det att Jesus uppstått. Jesus hade själv talat om ”Jonas tecken”, vilket betydde att Han, Människosonen, skulle ”vara i jordens inre i tre dagar och tre nätter”.[4] Även de nytestamentliga författarna verkar ha delat denna syn: Jesus är i sin död i dödsriket.[5] Och detta är även vad som möter oss i den Apostoliska trosbekännelsens formulering om att Jesus Kristus ”steg ned till dödsriket”.

De första troende betonade att Jesus verkligen var död och inte bara skendöd, och att den uppståndelse som följer är en verklig uppståndelse av hela människan, inklusive kroppen.[6] När sabbaten var över kom Maria från Magdala, Jakobs mor Maria och Salome till graven för att smörja Jesus (jag älskar den formulering som följer): ”Mycket tidigt på första dagen i veckan kom de till graven då solen gick upp.” De finner graven tom: ”Han är uppstånden, Han är inte här!”[7]

Lärjungarna verkade inte förvänta sig Jesu uppståndelse, de verkar inte ha förstått eller velat tro Jesu egna ord om att Han skulle uppstå. Lärjungarna är uppgivna och fyllda av fruktan och det enda som övertygar dem om att Jesus verkligen är uppstånden är deras möten med den verklige, livs levande Jesus från Nasaret i kroppslig gestalt. De ser Honom, hör Honom, rör vid Honom, ser Honom äta.[8] Nya testamentet berättar aldrig hur det gick till då Jesus uppväcktes, och Jesus visar sig efter uppståndelsen endast för en utvald skara vittnen. Och det var detta budskap de som var vittnen till uppståndelsen spred till världen: att Jesus uppstått från de döda![9]

Johannes, som är en god teolog, alluderar i sin berättelse om Jesu sju sista dagar under påskhögtiden (som firades för att minnas hur Gud befriat folket från fångenskapen) till skapelseberättelsens sju dagar: (1) Jesus fullbordar sitt verk, liksom skapelsen fullbordades, på den sjätte dagen, fredagen. (2) På fredagskvällen läggs Jesus i graven, liksom Fadern vilade från sitt verk på sjunde dagen, över lördagen. (3) På söndag morgon är graven tom och på kvällen samma dag, den första veckodagen, möter Han sina lärjungar och hälsar dem med frid. Sedan andas Han på dem och säger: ”Tag emot den helige Ande!” Den nya skapelsen har börjat.[10]

Paulus är drastisk i sin syn på det som skett: det räcker inte med att Jesus dör och begravs. Om Jesus inte uppstått är all predikan om det som hänt meningslös och tron blir meningslös, de troende har vittnat falskt om Gud, alla är kvar i sina synder, och de troende är de mest beklagansvärda av alla människor. Men jag älskar hur Paulus så rakt och kortfattat slår fast: ”Men nu har Kristus uppstått från de döda!”[11] Detta kan Paulus skriva eftersom han har mött den uppståndne och upphöjde Jesus Kristus själv på vägen till Damaskus.[12]

Uppståndelsen bekräftar att Jesus är Messias, Herre och Guds Son.[13] Fadern bekräftar sin Son genom att uppväcka Honom och därmed bekräftar Han också allt vad Jesus är och allt som Han sagt och gjort. Ännu en gång: det som sker med Jesus sker också med oss alla. Jesus har fullgjort allt för oss. Det är Gud som handlat i Jesus – både i korsfästelsedöden och i uppståndelsen.[14] Lägg även märke till hur Guds livgivande Ande är aktiv i uppväckandet av Jesus.[15] Genom uppståndelsen besegras synden, döden och alla andra härskare och makter,[16] och alla människor skall, liksom Jesus gjorde, uppstå en gång.

Samtidigt betonar Jesu ord i Evangelierna och de nytestamentliga författarna att det eviga livet börjar redan här och nu för dem som tror på Jesus. Uppståndelsen har inte endast betydelse för de enskilda individerna, utan för hela skapelsen. Den uppståndne Jesus förkroppsligar den nya skapelsen. Han är förstlingen av de avsomnade, den förstfödde från de döda.[17]

Den uppståndne Herren Jesus Kristus är begynnelsen på ett nytt universum, där ondska, olydnad, lidande, sjukdom och död inte längre skall finnas. Jesu uppståndelse är begynnelsen på det Gudsrike som växer fram i härlighet och som skall övertäcka hela jorden.

Jesu uppståndelse är därför också grunden för de kristnas uppdrag att, överallt och för alla, berätta om det som Gud Fadern har gjort i och genom Sonen Jesus Kristus i den helige Andes kraft. Gud, den helige Ande verkar i och genom människor för att vittna om och bekräfta det som skett.[18] Jesu uppståndelse (och en kroppslig sådan) är central i de första troendes proklamation av Evangelium.[19]

Uppståndelsen har i Nya testamentet, liksom många andra temata, ett ”redan nu, men ännu inte”. Det kan å ena sidan talas om att vi har uppstått med Kristus, och det kan å andra sidan i andra textavsnitt talas om att vi skall uppstå med Kristus. Vi behöver därför, som jag tidigare skrivit, alltid hålla denna spänning i medvetandet vid läsningen av de nytestamentliga texterna.[20] Och vi, liksom de första troende, måste försöka att förstå vår tillvaro här och nu utifrån den Verklighet som Jesu uppståndelse innebär.

Om döden tog makt över människor genom människor, så skedde dödens upplösning och livets uppståndelse genom Guds ords människoblivande.[21]

---

[1] Man förväntade sig en ny segrande konung/Messias som skulle upprätta Guds rike på jorden, som skulle befria folket Israel från allt förtryck och som skulle återupprätta Templet och dess gudstjänst. Jesus hade om och om igen försökt förklara för sina lärjungar, men de hade mycket svårt att förstå… För att läsa mer om detta föreslår jag att du börjar med Tom Wrights ”Den historiske Jesus – en utmaning nu som då”.

[2] 5 Mos 21:22–23; Gal 3:13.

[3] Jag återkommer till detta motiv i kapitel ”IV: Uppenbarelse och utbildning – objektivt–universellt till subjektivt–personligt”, under rubriken ”Domen då? Kosmos slut – och en ny början”.

[4] Matt 12:39–40.

[5] Rom 10:7; Hebr 13:20; 1 Petr 3:19; 4:6; Upp 1:18.

[6] Apg 2:32; 3:11, 15; 4:10; 5:30; 13:27–31, 33–34, 37, 39–40; 17:31; 26:23; Rom 1:4; 4:24–25; 6:3–5, 9; 7:4; 8:11, 34; 10:9; 1 Kor 6:14; 15:4, 15, 20; 2 Kor 4:14; 5:15; Gal 1:1; Ef 2:5; Kol 2:12–13; 1 Tess 1:10; 4:14; Hebr 13:20..

[7] Mark 16:1–6.

[8] Matt 28:9–10, 16–20; Mark 16:9–20; Luk 24:13–53; Joh 20:11–21:25; Apg 1:1–11; 10:40–42; 13:31–37; 1 Kor 15:1–8.

[9] Apg 4:33; 5:30–32.

[10] (1) 1 Mos 1:24–2:1 och Joh 19:14–37; (2) 1 Mos 2:2–3 och Joh 19:38–42; (3) 1 Mos 2:4–7 och Joh 20:1–22. Jfr även 1 Kor 15:42–45.

[11] 1 Kor 15:12–28.

[12] Apg 9:1–19; 22:1–21; 26:1–29; Gal 1:11–16; 1 Kor 9:1; 15:1–11.

[13] Apg 2:36; 3:14; 5:31; Rom 1:4; 10:9; 1 Kor 15:12; 2 Kor 5:15; Fil 2:9–11; 1 Tess 4:14; 1 Tim 3:16.

[14] Apg 3:30; 4:10; 10:39; 13:27–37; Rom 4.25; 8:33–34; 2 Kor 5:17–21; Gal 1:1; Ef 1:20; Kol 2:12.

[15] Rom 1:4; 8:11; 1 Kor 6:14, 2 Kor 13:4; 1 Petr 3:18.

[16] Apg 2:24; Ef 1:20–21; 2 Tim 1:10; Hebr 9:28.

[17] Rom 8:29; 1 Kor 15:20; Kol 1:18; Upp 1:5.

[18] Matt 12:40; 28:8–9, 18–20; Luk 24:9, 46–48; Mark 8:31; 9:9, 31; 10:45; 16:6–7, 15–18; Joh 20:21–23; Apg 1:4–5.

[19] Apg 1:22; 2:14–36; 3:15; 4:3; 5:32–33; 10:40–41; 17:18, 31; Rom 1:3–4; 14:9; 1 Kor 15:3–8, 20; Fil 2:5–11; 2 Tim 1:10; Hebr 13:20.

[20] Rom kap. 5; 1 Kor 11:26; 15:12–28; Ef 1:10; Kol 1:20; Hebr 2:14–15; 1 Petr 1:3–4.

[21] Athanasios (2006), s. 89.