Syftet igen...

Här följer en liten sammanfattning av den första delen i boken:

Syftet igen... så att vi inte glömmer

Hela syftet med skapelsen är vår adoption, vårt upptagande in i Gemenskapen – vårt barnaskap.[1] Detta sker genom Guds ”innebo­ende” och närvaro i världen [immanens]. Det främsta uttrycket har detta fått i Jesu Kristi inkarnation, Guds människoblivande. Faderns och Sonens och Andens relation är Nya testamentets (ja, hela Bibelns) hjärta, och den är hela skapelsens (även den nya skapelsens) hjärta. Allt detta uppenbaras fullkomligt i och genom Jesu Kristi inkarnation. I denna relation tas mänskligheten in i och genom den inkarnerade Jesus. I och genom Jesus frälses den skapade världen. Detta är grunden, ursprunget, ut­gångspunkten och måttstocken för all teologi.

Hela Guds handlande i skapelsen och frälsningen är ett obrutet helt, liksom Jesu inkarnation, som helt och fullt människa och helt och fullt Gud, Hans födelse, liv, handling, ord, lidande, korsdöd, uppståndelse, upphöjelse, Andens utgjutande och verk, och återkomsten och domen är en helhet och med ett gemensamt syfte, en gemensam plan. Det är detta vi måste förhålla oss till. Och vi måste hålla oss till alla momenten som någonting som har skett en gång och för alla, och samtidigt som någonting pågående och som någonting potentiellt väntande – ett ”redan nu och ännu inte”.

Vi tror på en enda Gud,
allsmäktig Fader,
skapare av himmel och jord,
av allt synligt och osynligt.

Vi tror på en enda Herre, Jesus Kristus,
Guds ende Son,
född av Fadern före all tid,
ljus av ljus,
sann Gud av sann Gud,
född, inte skapad,
av samma väsen som Fadern,
på honom genom vilken allt blev till;
som för oss människor och vår frälsning
steg ner från himlen,
blev människa av kött och blod
genom den heliga Anden och jungfru Maria,
korsfästes för vår skull under Pontius Pilatus,
led döden och begravdes,
uppstod på den tredje dagen
i enlighet med skrifterna,
steg upp till himlen,
sitter på Faderns högra sida
och skall återvända i härlighet
för att döma levande och döda,
och vars välde aldrig skall ta slut.

Vi tror på den heliga Anden,
som är Herre och ger liv,
som utgår från Fadern, (och Sonen)[2]
som tillbeds och äras med Fadern och Sonen
och som talade genom profeterna.
Vi tror på en enda, helig,
universell/katolsk och apostolisk kyrka.
Vi erkänner ett enda dop,
till syndernas förlåtelse.
Vi väntar på de dödas uppståndelse
och den kommande världens liv.
Amen.[3]

---

[1] Ef 1:3–14.

[2] Detta är det s.k. ”filioque–tillägget”. Dessa två ord: ”och Sonen” fanns inte med i den trosbekännelse som antogs i Konstantinopel år 381. Tillägget började användas på vissa håll i den västliga kyrkan under 500–talet. Detta fastslogs för första gången vid det tredje konciliet i Toledo 589. Denna uppfattning kom att bli enande för alla franker i västerlandet. Påvarna, som vid den tiden var romare, var däremot tveksamma till denna nya lära. Men det dröjde till början av 1000–talet innan formuleringen blev vedertagen. Inte förrän franker blivit påvar i Rom vet vi att filioque lades till den Nicaenska trosbekännelsens tredje artikel om Anden, det skedde vid Henrik II´s kröning 1014. Detta tillägg blev en av anledningarna till den splittring av kyrkan som resulterade i den östliga/ortodoxa respektive västliga/latinska/katolska kyrkan år 1054.

[3] Nicensk–konstantinopolitanska trosbekännelsen, Den nicenska – eller nicensk–konstantinopolitanska – trosbekännelsen är en text på grekiska vilken har sitt ursprung från kyrkomötet i Nicea 325. Då stod striden mellan biskop Eusebios av Nikomedia (?–341) kontra biskop Alexander av Alexandria (?–328) och dennes diakon Athanasios. Den fick sin slutliga formulering vid kyrkomötet i Konstantinopel år 381. Då gjordes även ett tillägg som betraktades som en viktig del av trosbekännelsen och som var ett anatema över arianismen: ”De som säger: ’Det fanns en tid, då han inte fanns’ och ’Innan han var född, fanns han inte’ och att ’Han blev till från intet’, eller de som hävdar att Guds Son är ’av annat väsen och varande’ eller ’skapad’, eller föränderlig’ eller ’möjlig att förvandla’, dem fördömer den Katolska och Apostoliska Kyrkan.” Texten citerad från: Martling (2007), s. 73. Trosbekännelsen antogs och fick sitt namn ”Symbolum Nicaenano–Constantinopolitanum Chalsodense”, vid konciliet i Chalcedon 451.